Omslaget till Kristian Lundbergs senaste diktsamling avbildar en typisk svensk trappuppgång. Det brun-beige-blå går ton-i-ton, men trots det är det något med de raka linjerna som är alldeles för perfekt – det blir hotfullt. Ungefär på samma sätt som dikternas enkla, raka språk snärjer in, täpper till, nästan kväver.
Perspektivet på omslagsbilden är riktat snett upp mot dörrkarmen, men det känns mer som att vara i underläge eller inträngd i ett hörn, än att blicka upp mot något. Det här är en diktsamling om våld och övergrepp och om att vara så liten att det inte finns något att göra åt det.
Den första dikten börjar som en lista över observationer:
Detta är min plats
Det finns städer
De skall erövras
Det finns passager, viadukter, genomfartsleder
De skall passeras
Det finns hav, sjöar, vattendrag
Allt det tillhör honom, likaså varje stjärna
Att ”Detta är min plats” och att ”Det finns städer” låter så självklart, naturligt, i stort sett oemotsägligt. Det gör det lätt att svälja att ”De skall erövras”. Att åtminstone ta det för trovärdigt, ett möjligt antagande, även om det inte är självklart eller den enda möjliga ståndpunkten.
Så vaggas vi in i en värld av förtryck och våld, en värld där allt ”tillhör honom”, inklusive ”varje liten muskel i din kropp”. Vem som talar och vem den talande riktar sig till är inte helt klart, men tilltalet fungerar som en öppnad dörr för oss att kliva in igenom.
Förlaget beskriver boken som ”en lyrisk monolog” samtidigt som det är flera olika röster som vävs samman, bland annat Fru Fritzl samt ”världens alla plastikkirurger”. Baksidestexten hänvisar till ”personer som mer eller mindre aktivt förvandlat människor till objekt för sina begär”.
Diktjaget beskriver förtrycket inifrån, men riktar sig också till en annan, ett du:
du blundar hårt och kan inte röra dig
du har aldrig sett en strand
du har aldrig sett din mor
du är inte ens din egen kropp
du är mer som ett verktyg man hänger
undan i en redskapsbod
Vad har diktjaget och duet för relation? Är det en förälder och ett barn, eller är det två barn? Några som båda möter förtryckaren? Eller är det diktjagets sätt att förhålla sig till sig själv?
Lika otydliga är konturerna kring det återkommande viet, som i det upprepade ”vi bygger ett hus”. De gängse gränsdragningarna mellan ett jag, ett du, ett vi och en han håller inte. I stället glider vi mellan dessa, samtidigt som den som är jag i början inte kommer att vara samma jag i slutet.
Att ”Detta är min plats” innebär trots allt också en slags trygghet, att jag har en plats där jag hör hemma. Och att allt ”tillhör honom” innebär att det finns en ordning, som ett filter till hjälp för att ordna förstå världen. Något att hålla sig i.
Att det går att skriva mänsklig nedbrytning med sådan språklig säkerhet och precision är egentligen en motsägelse i sig, men det är i alla fall vad Lundberg gjort.
Publicerad: 2020-05-11 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-11 07:32
Inga kommentarer ännu
Kommentera