Det har gått några år sedan M.R. Carey släppte Flickan med gåvorna (som Katze har recenserat här), och i Pojken på bron återvänder han till det postapokalyptiska Storbritannien. Om du inte har läst Flickan med gåvorna gör du bäst i att sluta läsa här, och börja med den innan du går vidare med vare sig den här recensionen eller Pojken på bron.

Liksom i den tidigare boken är den stora merparten av Storbritannien ödelagt, och bebos bara av de hungriga. De hungriga brukade vara människor, men har infekterats av en muterad variant av svampen Cophiocordyceps unilateralis och är nu zombier – tomma, döda skal, som bara drivs av en oerhörd vilja att attackera och äta de få levande människor och djur som finns kvar. Berättelsen cirklar kring några av dessa överlevare.

Läsare med gott minne kommer kanske ihåg att ett bepansrat laboratorium vid namn Rosie spelar en viktig roll i slutet av Flickan med gåvorna. Pojken på bron utspelar sig ett antal år innan sin föregångare, och i den får vi följa Rosies besättning, och resan som till slut för henne till sin nyckelposition i centrala London, där hon möjliggör den dramatiska avslutningen av första boken. Rosie är ute på en expedition med syftet att hitta miljöer som är ogynnsamma för Cophiocordyceps att växa i, i hopp om att hitta en akilleshäl som de kan använda i kampen mot den övermäktiga fienden. De tolv expeditionsdeltagarna lever tillsammans på en minimal yta, och kan inte lämna bilen utan att riskera att bli överfallna av hungriga.

Huvudsakligen cirklar berättelsen kring epidemiologen Dr. Khan, och hennes skyddsling Stephen. Ett flertal andra forskare och militärer följer också med på resan, men flera av dem väcker inte mitt intresse tillräckligt för att jag ska lyckas hålla isär dem, trots att de av och till får agera berättarjag. De minst intressanta passagerna i boken är de som handlar om de olika sociala slitningar som uppstår mellan de militära och civila elementen i bussen. De långa grälen om insubordination och problemen med ett militärt/civilt samstyre blir aldrig särskilt spännande.

Desto mer spännande blir det när de lämnar bussen, och Stephen upptäcker en ny typ av hungrig – ett barn som liksom Melanie i Flickan med gåvorna har kvar sin fulla intellektuella kapacitet, även om hon fortfarande otvivelaktigt är smittad: hon har en kroppstemperatur kring fjorton grader, och en stark drift till att äta rått kött.

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Stephen. Han är mycket begåvad, men har ett flertal svårigheter som verkar falla inom autismspektrat. Författaren faller inte i de vanligaste fällorna när det gäller autister i litteraturen, som att porträttera honom som känslokall och empatilös. Flera av de andra karaktärerna ser honom visserligen som en avstängd robot, men faktum är att Stephen har mycket starka känslor, i synnerhet för Dr. Khan som är en modersfigur för honom. Han är också ganska bra på att läsa de andra karaktärerna med avseende på deras känslor och avsikter. Så långt går det bra, men när det gäller andra aspekter av hans personlighet känner jag att mina egna bristande kunskaper om autismspektrat gör det svårt för mig att avgöra om karaktären är trovärdig eller inte. Som att han tvångsmässigt talar sanning, för att han inte klarar av att ”föra in ovisshet i världen”. Eller hans extremt strukturerade tänkande, där han har olika parallella tankeprocesser igång på olika ”nivåer”. Det är inte ointressant, men känns lite överdrivet. Läsare med djupare kunskaper, eller egna erfarenheter av autismspektrat är mer än välkomna att kommentera och berätta om vad ni tyckte om Stephens trovärdighet.

Precis som Katze skrev i sin recension, är en stor del av behållningen med boken att Carey lagt så mycket energi på att få de naturvetenskapliga resonemangen att vara hyfsat plausibla. Cophiocordyceps invaderar ju verkligen nervsystemet på myror, och modifierar deras beteende. Det får dem visserligen inte att bita sina artfränder, men det påverkar dem faktiskt till att klättra upp till en lämplig hög höjd, där myran torkar i solen och dör, varpå svampen växer ut genom dess huvud och utnyttjar höjden till att sprida sina sporer. Att en muterad variant skulle göra människor till zombier må vara osannolikt, men det är mycket mer kreativt än den genomsnittliga zombiesmittan. Dessutom har Carey gjort efterforskningar kring hur biopsitagning går till, hur vävnadsprover prepareras innan man tittar på dem i mikroskop, och har en hjälplig mikrobiologisk/biokemisk förklaring till skillnaden mellan de själlösa hungriga vuxna och de intelligenta hungriga barnen.

Därför blir tyvärr fallet desto längre när han slarvar. Ett litet fel som att han kallar en 50-watts LED-lampa ”svag” blir oproportionerligt irriterande, och än mer besvärande är att själva grundpremissen för Rosies forskning är långsökt.

Förhoppningen var att finna en hämmande faktor. En svag punkt de kunde ta fasta på och använda som vapen. Om den patogena organismen påverkades negativt av någon av dessa faktorer kunde Beacon och dess invånare anpassa sig utifrån den. De kunde göra sig till en så ogynnsam miljö som möjligt för sjukdomen att få fäste i.

Men människan är ett delikat system (pun very much intended) som inte tål att mixtras särskilt mycket med. Om det skulle visa sig att svampen växer dåligt i sur miljö så går det ändå inte att försura de överlevande människorna; det skulle döda dem. Och att anpassa sin kringmiljö kanske möjligen skulle kunna hjälpa dem i världen efter Flickan med gåvorna, där svampsmittan sprids med sporer, men så vitt karaktärerna i den här boken vet sprids smittan bara via bitande hungriga, och vad hjälper det då att svampen inte växer bra i en provburk på marken? Att smittan är närmast ögonblicklig, med bara någon minut från första bettet till smittsam bärsärkagång blir också orimligt – svampen skulle behöva allraminst några timmar (snarare dagar) till att kolonisera och modifiera nervsystemet. Jag förstår att det inte är lika berättartekniskt bekvämt, men det är likväl irriterande.

Över lag är Pojken på bron medryckande och spännande. Den engagerar och berör sådär lite lagom utan att komma åt mig på djupet. Några passagesträckor hade kunnat kortas ned, och kanske är slutet lite väl tillrättalagt, men det är tillfredsställande att få en gemensam epilog till både denna bok och dess föregångare. Den kommer inte att förändra ditt liv, men det måste kanske inte all böcker göra heller? I kategorin lättillgänglig underhållning är den ett verkligt starkt kort.