Det sägs att Minnesotabygderna liknar de svenska skogarna och att också de växlande fyra årstiderna är jämförbara.

Jag lyfte blicken. Ovanför mig svävade ett blekgult löv på en vindpust. Steg och sjönk utan att ta mark helt. Jag plockade ner det ur himlen med ett litet hopp.

Handlingen i Vargarnas historia kretsar kring Linda som vuxit upp med föräldrar i ett hippiekollektiv. Hon har inte någon självklar plats bland klasskamraterna och egentligen inte heller i familjen. Resten av hippierna som ingick i kollektivhushållet med utanför-samhället-idéer har försvunnit. Kvar är den öldrickande pappan som ordnar mat genom fiske och mamman som tar enstaka sömmerskejobb. Utomhusdass och knappt något varmvatten ingår i livsstilen. Ja, ni hör hur det kolliderar med konsumtionsinriktningen i övriga samhället. Linda har en välutvecklad förmåga att navigera i skogen, paddla på sjön och vet exakt var fisken nappar. Det skulle kunna ge Linda fördelar i umgänget med skolkamraterna men de jämnåriga tog avstånd från henne redan i småskolan.

Linda har potential att utvecklas emotionellt och även att ta till sig allsidiga kunskaper. Men i brist på gensvar bygger hon i tankarna upp en fantasivänskap med klasskamraten Lily som senare anklagar läraren Mr. Grierson för att ha förgripit sig på henne. I skolan närmar sig Linda den jämnåriga Lily med förföljarens blick. Hon liksom dras till henne med nedtystade undertoner.

När en familj flyttar in i huset på andra sidan sjön lär hon känna föräldraparet Leo och Patra, inklusive sonen Paul på 4 år. Familjen känns inledningsvis som hämtad ur ett månadsmagasin med tema lantliv i lyx. Linda erbjuder sina barnvaktstjänster. Och hon blir varse hur sällan hon kramats och njutit av god mat. Men någonting skaver i familjeidyllen. Den sugande virveln slutar i en tragedi som hon inte kan förhindra. Inte så konstigt, eftersom hennes föräldrar inte kunnat ge hyfsat förnuftiga lektioner i livskunskap.

Berättandet följer huvudsakligen en kronologisk ordning men författaren spränger in tillbakablickar av en vuxen Linda. Det skapar en intressant romanstruktur. De insprängda tillbakablickarna från nuet återkommer, likt cirklande rörelser och förstärker intrycket av Lindas natur. Överordning och underordning på ett individuellt plan men också i ett samhällsperspektiv avspeglar vargfamiljers beteenden och när Linda är på strövtåg i sina hemskogar ser jag likheter med den utstötta vargen.

Jag väntade mig målande, naturlyriska bilder av Minnesotabygden när jag samlade på fina formuleringar i början av min läsning. Men Vargarnas historia är en berättelse om något helt annat. Tydligt framträder de vuxnas obefintliga lust att vara ett intellektuellt eller känslomässigt stöd till den unga generationen. Deras livslögner är orubbliga oavsett om det handlar om egenuppfunna hippieidéer eller en smal kristen sekt. Fridlund gestaltar romanpersonerna så övertygande att de följer mig in i nattsömnens drömmar, som blir mycket obehagliga.

Fridlunds debutroman är jämbördig med verk skrivna av väletablerade författare som exempelvis brittiska författaren Ian McEwan och svenska Marie Hermanson. Människor med dysfunktionella uppväxter bär ibland på gränslösa förhållningssätt som är svåra att sätta ord på. Nyssnämnda författare skildrar utmärkt de individer som saknar en självklar plats i vår moderna värld. Fridlund bevisar i sin väl genomförda debut att hon kan ingå i denna författarskara.