Oftast går det utmärkt att skriva recensioner utan att avslöja för mycket av handlingen, men då och då träffar man på en bok som M R Careys Flickan med gåvorna, som gör uppgiften mycket svårare. Följande framgår av baksidestexten: ”Tioåriga Melanie är en mycket speciell flicka som bor i en cell i en militärbunker. På morgnarna hämtas hon av soldater som tar henne till dagens lektioner. Fastän hon aldrig gjort motstånd spänns hon varje morgon fast i en stol med remmar kring både armar, ben och huvud medan ytterligare en soldat hela tiden håller en pistol riktad mot hennes huvud. Ibland försöker Melanie lätta upp stämningen genom att skämta om att hon inte bits, men det är aldrig någon som skrattar.”

Det här var det enda jag visste om Flickan med gåvorna innan jag började läsa den, och jag var oerhört nyfiken på vad som placerat Melanie i situationen hon befann sig i. Redan efter några få korta kapitel kommer Det Stora Avslöjandet, och att skriva resten av recensionen utan att avslöja mer om vilka ämnen boken egentligen behandlar är knappt möjligt. Det har dessutom redan släppts en trailer till filmatiseringen av boken, och av den framgår mycket tydligt vad Flickan med gåvorna handlar om. Sannolikt har de flesta som läser det här redan fått hemligheten avslöjad för sig (inte minst från förlagets hemsida…), men jag vill ändå varna för att resten av recensionen kommer innehålla spoilers.

Spoilervarning utfärdad, fortsätt läsa på egen risk.

Melanie och de andra barnen på militärbasen framställs som snälla, intelligenta, och empatiska personer som tvingas leva under fruktansvärda förhållanden. De själva har dock för det mesta anpassat sig rätt bra till sin omänskliga levnadssituation. Även om de är rädda för Dr Caldwell (som då och då hämtar barn som aldrig kommer tillbaka igen) och Sergeanten, så fullkomligt avgudar de sin rara lärare Miss Justineau. Särskilt Melanie idoliserar och älskar Miss Justineau över allt annat. Från kapitlen som berättas ur Miss Justineaus perspektiv förstår vi att hon kämpar mot att bli för fäst vid Melanie. Tanken är att hon ska testa och iaktta försöksobjekten, inte fästa sig vid dem. Mot sin vilja ser hon dem dock som just barn, och det bidrar mycket till att göra boken så pass bra som den är. Flickan med gåvorna utspelar sig nämligen i ett England som ödelagts av en zombiekatastrof. En farsot spreds och förvandlade nästan alla människor till ”hungriga”, och militärbasen Melanie bor på är en av de platserna som finns kvar för osmittade människor. Melanie och de andra barnen är dock inte människor, utan smittade ”hungriga”. De är speciella, för trots att de är ”hungriga”, så har de i allra högsta grad känslor och en imponerade intellektuell kapacitet. Alla som någon gång sett en zombiefilm vet att kännande, tänkande, välartikulerade zombier inte hör till vanligheterna (även om de förekommer i t.ex. Isaac Marions Warm Bodies), och det gäller i Flickan med gåvorna också.

Dr Caldwell, som oroar sig för Miss Justineaus objektivitet, står i sitt makabra laboratorium fyllt med kvarlevorna av döda barn när hon säger:

Det är ingen överdrift att säga att vårt släktes överlevnad kanske hänger på att vi lyckas lista ut varför infektionen har tagit sig så annorlunda uttryck hos de här barnen – varför den inte följer den normala utvecklingen som vi ser hos de andra nittionio komma nio nio nio procenten av objekten. Vår överlevnad, Helen. Det är vad som står på spel. Något slags hopp om framtiden. Ett sätt att ta oss ur den här mardrömmen.

Det känns ironiskt att Dr Caldwell pratar om att ta sig ut en mardröm när det är hon själv som är ett mardrömsmonster. Dr Caldwell har ingen empati för sina ”objekt”, som hon bestämt hävdar är mindre mänskliga och mindre värda än osmittade människor. Dr Caldwell påstår sig ha mänsklighetens bästa i åtanke, men det är tydligt att hon inte lider det minsta av att plåga andra. Hon är skrupelfri och så vitt man som läsare vet har hon aldrig varit något annat heller. Hon är inte en komplicerad karaktär som motvilligt tagit på sig rollen som mardrömsmonster, hon njuter för fullt av att ha sitt makabra kungadöme och även när Melanie senare räddar livet på dem alla vill hon ändå bara sätta sina kirurgiska instrument i Melanies huvud för att dissekera denna ”fascinerande” varelse.

Som läsare har man inte svårt att sympatisera med zombierna i en zombieskildring när människorna representeras av personer som maktmissbrukaren Dr Caldwell och den hjärtlöse Sergeanten. Jag kommer flera gånger på mig själv med att tänka att om personalen på militärbasen är det bästa mänskligheten har kvar att erbjuda, så sörjer jag inte det minsta för dess undergång. Häri ligger både bokens svaghet och styrka: att skurkarna i en bok beter sig som karikatyrer och inte har några försonande drag drar generellt ner betyget, men samtidigt är det ett effektivt sätt att få mänskliga läsare att ta ställning mot mänsklighetens överlevnad. Som läsare tillåts man inte i Flickan med gåvorna att ta en moralisk genväg och se Dr Caldwells forskning som ett nödvändigt ont i kampen för botemedlet, utan tvingas (ofta i plågsamt köttig detalj) att se vidden av vad som görs ”för mänsklighetens bästa”. Det är inte svårt att hitta historiska motsvarigheter där en viss grupp människor ansetts vara minste mänskliga än en annan och fått lida för det.

Flickan med gåvorna är visserligen en zombieroman, men en ovanlig variant där mycket action (även om det finns en hel del kvar i boken) bytts ut mot filosofiska problem och Melanies kamp med att försonas med vad hon är, och hur hon kan vara det utan att skada sin älskade Miss Justineau.

Som biologinörd med stor fascination för patologiska verkningsmekanismer (för något år sen skrev jag en uppsats om möjliga verkningsmekanismer för en hypotetisk zombiepatogen…) kan jag bara applådera M. R. Careys beslut att inte ha ett vagt ”zombievirus”, utan istället ta en existerande svampart (ophiocordyceps unilateralis, som gravt förenklat försätter myror i ett zombieliknande tillstånd), och mutera den till att smitta människor.

Att Flickan med gåvorna inte har marknadsförts stenhårt som zombieroman tror jag beror delvis på att genren kommer med vissa förväntningar. Jag tror visserligen att fans av zombieromaner kan uppskatta Flickan med gåvorna trots att den avviker från genren på många sätt, men är det ren zombieskräck man är ute efter är det här nog fel bok. Samtidigt avskräcker nog ordet ”zombie” många potentiella läsare som INTE vill ha blod, kroppsvätskor, skräck och action i överflöd, och många av de läsarna skulle nog verkligen kunna uppskatta Flickan med gåvorna. Den är något så ovanligt som en mänsklig zombieroman med stort hjärta, till stor del skriven ur en modig zombieflickas perspektiv. Vad mer kan man önska sig?