Recension

: De polyglotta älskarna
De polyglotta älskarna Lina Wolff
2016
Albert Bonniers Förlag
7/10

Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd

Utgiven 2016
ISBN 9789100156626
Sidor 294

Om författaren

Lina Wolff är född 1973 och bosatt i Hörby. Hon har tidigare bott i Italien och Spanien, där hon jobbat som tolk och handelsagent. 2009 debuterade hon med novellsamlingen Många människor dör som du. Romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012) belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris och nominerades till Sveriges radios romanpris.

Sök efter boken

Ibland tänkte jag på Johnny, och då tänkte jag att han var en sjuk jävel. Sen fattade jag att det viktiga inte är att man inte är sjuk. Det viktiga är att man inte är ensam.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff är en roman som handlar om vad vi människor gör för att slippa vara ensamma. I romanens tre delar får vi möta Ellinor, Max och Lucrezia. Deras livsöden flätas samman genom en rad absurda händelser som skildras detaljerat men samtidigt distanserat, ibland nästan lakoniskt. Resultatet blir surrealistiskt och drömliknande, men på samma gång märkligt vardagligt och Wolff skriver så skickligt fram sin intrig att läsningen stundtals känns hypnotisk. Texten tar tag i mig och släpper sällan greppet. Bara ibland blir berättelsen en smula för skruvad, på gränsen till det effektsökande.

Ellinor är en 36-årig kvinna med en krass syn på kärlek. Johnny lärde henne att slåss och knulla men dumpade henne när hon gick upp i vikt, och sedan dess har hon aldrig släppt in någon på allvar. Men helt ensam vill hon ändå inte vara. Hon söker efter en ”öm men inte alltför öm man” på en dejtingsajt och får på så sätt kontakt med Calisto, en överviktig litteraturkritiker med villa i Saltsjöbaden. Calisto är en stor beundrare av författaren Max Lamas och otroligt stolt över att ha blivit ombedd att läsa och komma med synpunkter på hans senaste manus ”De polyglotta älskarna”. Wolffs roman är alltså också en metatext. Det är en roman om en roman där litterära referenser gång på gång dyker upp och där författarens roll och skrivandet som process diskuteras parallellt med huvudintrigen.

Max, vars berättelse vi får följa i del två, har inte längre sex med sin fru. Istället för att skilja sig från henne, och från hennes lön som kommer in på kontot den 25:e varje månad, unnar han sig tillfälliga distraktioner. Han drömmer om att möta en polyglott älskarinna. Hon ska vara mycket ung ”med enorma vita mjölkdoftande bröst” och hon ska tala alla de språk han själv talar. På så sätt ska de kunna komma varandra nära. Max tillbringar dagarna med att vandra runt i Stockholm i syfte att finna inspiration till en novellsamling om staden i Hjalmar Söderbergs anda. En sysselsättning som han kombinerar med att hålla utkik efter drömkvinnan. Det är på en av dessa vandringar som Max får tag på en tidning där ett reportage om kvinnorna i familjen Latini väcker hans nyfikenhet.

Lucrezia, som är den yngsta av dessa tre kvinnor, tar över berättandet i den sista och mest fantasieggande delen av Wolffs roman. Skildringen av den aristokratiska familjen på fallrepet och miljöerna de rör sig i, Palazzo Latini i Rom och lantegendomen i Tolentino, är så levande att det känns som om jag varit där. Wolff skriver, för att använda ett italienskt uttryck, con gusto om Lucrezias privilegierade uppväxt tillsammans med en excentrisk mormor, en galen mamma och en mild men frånvarande pappa med arbetarklassbakgrund. Tjänstefolket består av tre sydamerikanska män som mormodern kallar för ”kypare” och som alla tre har ett speciellt förhållande till speglar. En av dem kan inte sluta betrakta sin spegelbild, och påstår att han i den letar efter något i sig själv som gått förlorat. Den andra ser spegeln som demonernas boning och ett verktyg för att odla egoism och självupptagenhet hos människan. Den tredje kyparen menar att speglarna är samhällsspioner som håller människorna i schack genom att få dem att, helt frivilligt och flera gånger om dagen, idka självkontroll.

Kyparnas förhållningssätt till speglar påminner om de senaste årens debatter som handlat om huruvida selfies, och fixeringen vid smartphones överhuvudtaget, är bevis på att människan blir alltmer narcissistisk och instängd i sig själv eller om dessa fenomen tvärtom utvecklar vår personlighet och sociala förmåga. Anekdoten om kyparna och deras speglar fungerar också som en miniatyr av Wolffs roman som helhet, där spegeln ofta återkommer som symbol i hennes skildringar av relationer. Genom andra människor kan vi nå självinsikt och utveckling, precis som genom en spegel tycks texten mena, men våra relationer kan lika gärna enbart syfta till att förstärka den bild vi redan har av oss själva.

Det är nog så, Max, att du aldrig sett någon kvinna göra något alls. Vad menar du? sa jag. Du har aldrig sett någon. Du har bara sett dig själv, och kvinnorna du haft har bara varit de speglar som du kunnat se dig själv genom.

Wolff skriver om speglar och språk. Om hur våra drömmar om att bli sedda och förstådda både konstrueras och försvåras av genus, klass och en alltför välutvecklad självgodhet. Men även om stoffet i De polyglotta älskarna har många likheter med det som finns i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson (exempelvis kulturmän, besatthet, stalkerbeteenden) så är Wolffs berättelse långt ifrån det man vanligtvis förknippar med en idéroman. Karaktärerna är mångfacetterade. De är avskyvärda och djupt mänskliga på samma gång, och sakernas tillstånd är absolut inte permanent. Allt, och alla, kan när som helst förändras.

Det finns nav i våra liv, händelser som definitivt förändrar oss. Det finns människor som triggar igång dessa händelser och som kan vara perifera, suddiga ansikten i bakgrunden på en bild, tills man en dag förstår att de varit centrala.

Med De polyglotta älskarna komplicerar Wolff världen och människorna istället för att förenkla dem. Och jag tycker mycket om resultatet.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2016-09-01 00:00 / Uppdaterad: 2016-09-01 11:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6670

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?