Carina Burman har skapat sig alla förutsättningar för att få till en riktigt intressant kriminalroman. Huvudpersonen Euthanasia Bondeson är en självständig författarinna med vass tunga och hon vet hur man snoppar en cigarr med bara tänderna. Kaxig och smått provokativ för sin tid. Miljön är 1800-talets London, där ju många litterära godbitar utspelat sig. Snacka om deckartrakter som förpliktigar. På baksidan skvallrar förlaget att Burman är en skicklig pastischör av äldre tiders språk och stämningar. Därtill är hon litteraturforskare och borde om någon kunna måla upp levande och tidstypiska miljöer.

Men tyvärr blir jag inte så imponerad som jag trodde. Trots laddade inslag av drag och en byxroll blir det här en mossig historia till slut. Euthanasias modernitet faller platt tack vare en hopplöst gammalmodig moral som man närmast stöter på i Harlequin-romaner. Att Euthanasia dessutom använder ord som mysterier, gåtor, äventyr och ruskigheter när hon ska beskriva vad hon ser, gör att jag tappar fokus och istället minns gamla fem-deckare.

Säkert har Burman för avsikt att göra en pastisch på en död genre. Det är modigt. Men huh så svårt att göra det levande. Det måste finnas en större distans och en finurligare historia för att det riktigt ska nå fram, tycker jag. Men så har jag kanske inte tillräcklig koll på förlagorna för att se det finstilta. Kanske är det också därför som jag tycker att språket och metaforerna är onödigt stångkiga och att huvudpersonen tillslut bara blir en fördomsfull och högfärdig tant, lika förutsägbar som bokens gåtor. En riktigt lyckad pastisch måste trots allt ha en egen bärande idé och fungera för sin egen samtid. Jag har svårt att se det här. Möjligen att det är en kommentar till dagens storsäljande deckargenre som ju knappast är ny.

Jag tror att det här är en mellanbok i Burmans författarskap. Hon har nog siktet inställt på något större projekt. Nästa biografi kanske?