Att läsa Sebald innebär att försättas i ett alldeles särskilt tillstånd. Det är lite som att gå på en fotvandring med en äldre kamrat, eller kanske en förälder, som oavbruten berättar på en lång historia. Historien vindlar sig framåt, med långa meningar och många utvikningar. Ibland pekar han på något i landskapet. En ruin, ett särskilt vackert landskap eller något annat. Vi befinner oss såväl i ett geografiskt landskap som i ett kulturhistoriskt. Vi har inte bråttom. Vi promenerar ju för guds skull. Historien har ingen plot, ingen artificiellt uppbyggd spänning, inget behov av att veta hur det slutar. Det är gåendet som är meningen, inte att komma fram.

Sebald skrev under sin livstid både romaner, och som i den föreliggande volymen, Logi på landet, essäer. Sällan känns dessa beteckningar så onödiga som i hans fall. Att romanerna har formen av essäer och att essäerna … ja, vem bryr sig egentligen om vad som är vad annat än kanske förlagets marknadsavdelning och de bibliotekarier som ändå måste kategorisera böckerna för att veta vilken hylla de ska ställas på?

Logi på Landet består hur som helst av åtta texter (samt en kort inledning) som i tur och ordning behandlar författarna Johann Peter Hebel, Jean-Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Gottfried Keller och Robert Walser. Ett porträtt av trompe l’œil-målaren tillika klasskamraten Jan Peter Tripp avslutar den volym som 1998 gavs ut i Tyskland under namnet Logis in einem Landhaus. Till den svenska utgåvan har fogats ytterligare två texter, var sin litterär studie av Peter Weiss och Vladimir Nabokov.

Ursprungligen hörde de fem förstnämnda författarna till dem som fick följa honom på hans landsflykt till England 1966, nedpackade i ryggsäcken; nu, 1997 – mellan skrivandet av romanerna Saturnus ringar och Austerlitz – ägnar han dem varsin studie.

De främsta beröringspunkterna mellan dem alla verkar vara olika grader av svårigheter som till sist får sitt uttryck i ett motstånd mot det som är livsnödvändigt för författaren: att skriva. Den gåtfulle Robert Walser (1878-1956) är ett gott exempel på dessa plågade själar som Sebald beskriver:

… var det besynnerligt nog inget av de åtta syskonen i nästa generation som satte barn till världen, och av dessa så till sägandes utdöende bärare av namnet Walser var det kanske ingen som mindre än Robert hade de förutsättningar som krävs för att man skall kunna fortplanta sig, han som, kan man väl i hans fall med fog säga, förblev oskuld. Denna människa hade till sist nästan inga band till någonting och någon, och hans död kunde, i synnerhet efter den anonymisering av personen som många års vistelse på anstalt medför, ha passerat lika obemärkt som redan mesta tiden av hans liv förflutit.

Som ni märker skyggar inte Sebald för den inskjutna bisatsen. Som jag redan antytt så är det just detta sätt att berätta på, i kombination med de många bilderna som ligger insprängda i texten (ett grepp han även använder i romanerna) och genreupplösningen som gör honom så speciell.

Jag kan inte låta bli att ge ett annat trevligt exempel på hans stilistik, ur essän om den tyske författaren Johann Peter Hebel (1760-1826):

I sina eftersatser, som går ner en halvton, liksom slutar i tomma intet, lösgör sig Hebel ur livets sammanhang och beger sig upp till den högre utkik från vilken man, enligt en anteckning i Jean Pauls efterlämnade papper, ser över till människornas avlägsna förlovade land, just den Heimat, det hem där, enligt ett annat yttrande, ingen ännu varit.

Däremot vill jag påstå att de två avslutande studierna, om Weiss och Nabokov, känns mer tungfotade och därför skiljer ut sig från samlingen vars helhetsintryck skulle vara bättre dem förutan.

Översättningen av Logi på landet har, precis som hans tidigare texter, gjorts av Ulrika Wallenström. Som väntat har det gjorts med all den skicklighet som avkrävs för att låta Sebalds säregna röst tränga fram.