Karl Ove Knausgård tar sig an Henrik Ibsens norska nationalepos Peer Gynt, fast omvänt. I höstas gav Norstedts ut den lilla boken Fåglarna under himlen, där vi i stället får följa en samtida Solveig under ett par dagar.

Vi följer henne nära, nära intill – minsta lilla steg, minsta observation, varje liten tanke. Det är fascinerande hur mycket av livet återspeglat under en så kort tid som Knausgård får fram på så få sidor.

Det är sannerligen en karaktärsstudie – en sådan som inte ger ett enda enkelt svar som alla läsare kan enas om. En som snarare reser frågor än lämnar svar. Beroende på dina egna erfarenheter, dina egna glasögon, kommer du sannolikt att se de tre kvinnorna från tre generationer på olika sätt. Och din bild av dem kommer antagligen skifta under läsningen.

Att få in allt det på under hundra sidor, utan att det någonstans känns varken forcerat eller framskyndat eller tunt eller som att något saknas – jag förstår inte hur Knausgård gör det, men han lyckas i alla fall.

Solveig jobbar inom vården och har flyttat hem till sin åldrande mamma när hon inte längre klarar av att bo själv. Vi följer dem under ett par dagar då Solveigs dotter spontant bestämmer sig för att komma på besök.

Knausgård lyfter fram hela spektrat i relationerna. Där finns avstånd och tystnad, misstänksamhet och missförstånd – men också ömhet och längtan efter närhet.

Solveig har sin verklighetsbild helt klar för sig. I hennes huvud är det självklart att hon vet allt om både sin mamma och sin dotter: hur de tänker, vad de känner, vilka brister de har. Men hur skulle det vara möjligt med tanke på de avstånd som hon upplever i vardagen tillsammans med dem? Jag tror inte att det är så enkelt som Solveig inbillar sig, men hon behöver nog ha den bilden för att det inte ska bli för komplicerat.

Andra läsare gör antagligen andra läsningar.

Precis som med all stor litteratur så håller Fåglarna under himlen för alla dessa olika tolkningar.