Krönika

”Det ligger nånting i att folk hör på”: Dylan och Nobelpriset

När jag vaknar klockan sju amerikansk tid och kollar på Text-TV-appen tror jag först att det här är en konstig dröm. ”Nobelpriset tilldelas Bob Dylan”. Det känns som något någon kommit på efter att ha dissekerat Don McLeans ”American Pie” över för många öl:

While the jester sang to the king and queen
In a coat he borrowed from James Dean…

Så Dylanfan jag är känns det enormt kluvet, men nu är vi här så vad gör vi med detta? Akademiens motivering (”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”, marginellt matigare än än Munros ”master of the short story”) ger oss inte mycket att gå på. Och folk blir upprörda.

JUDAS! *

Dylan gjorde länge en karriär av att återuppfinna sig själv, att bränna ner vad folk förväntade sig av honom och gå vidare. Försöker Akademien låna något av detta? Ska Dylans pris ses som ett ”PLAY FUCKING LOUD!” till alla som gnällt över bristen på amerikanska pristagare eller Någon Man Hört Talas Om, som ett frikort för Akademien att under 20-30 år framöver bli hur jävla obskyra som helst och svara ”Två ord: Bob Dylan” varje gång någon kräver mer populism? Det vore kul att tänka sig, men också lite patetiskt ett helt halvsekel efter att Dylan avsvor sig rebellmanteln. Gör er grej i stället för att showa för kamerorna.

I was sick of the way my lyrics had been extrapolated, their meanings subverted into polemics and that I had been anointed as the Big Bubba of Rebellion, High Priest of Protest, the Duke of Disobedience, Leader of the Freeloaders, Kaiser of Apostasy, Arch-bishop of Anarchy, the Big Cheese. What the hell are we talking about? *

När jag recenserade Ola Holmgrens Stickspår: Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur i våras hävdade jag att Dylan inte behöver, inte ska ha, och aldrig kommer att få Nobelpriset. Haha. Det får jag ta, men jag är inte säker på att jag hade fel. Dylan är en av få levande människor som utan att skämmas alltför mycket kan påstå sig ha skapat en hel konstform, han har fått och ska ha alla priser han kan få som musiker, men som författare? Att ge Nobelpriset till Dylan inte bara tar det från andra som kunde förtjänat det mer, men undervärderar också populärmusiken snarare än tvärtom; det är för lätt att läsa det som att när en låttext blir RIKTIGT bra upphöjs den plötsligt till litteratur, som om det ena automatiskt vore finare än det andra. Som en som benhårt skriver under på Lou Reeds ord att ”My life was saved by rock and roll” känns det som snobbism – speciellt om deras erkännande av låttexter som litteratur börjar och slutar med Dylan.

I know I don’t deserve it, but I sure did make it through.
What can I do for you? *

Samtidigt: Vi kan avfärda detta som ett skämt, eller som ett olyckligt försök att blidka en klichébild av Dylanfans som feta medelålders KulturmänTM i skinnväst, eller så kan vi försöka göra något med det. Om jag verkligen vill kan jag hitta en bra motivering till att Dylan kunde förtjäna ett hypotetiskt Nobelpris i historieberättande. Leonard Cohen eller Paul Simon må hålla bättre på papper, men det är något med att han alltid har jobbat inom en specifik tradition – vilket kanske gör honom mindre spännande och omväxlande, tematiskt och musikaliskt, än t ex Joni Mitchell, men också ger en mer intressant omtolkning av priset än bara ”Jaha, nu är visst låttexter litteratur”. Dylan är en ”song and dance man”, men någonstans i alla de där låtarna han skrivit själv eller gjort covers på är han också en mytolog (vissa skulle säga mytoman). Han har ända sedan starten grävt i en berättarmässig mylla som, även om den oftast skrivs ner innan den sjungs in, i första hand är oral. Och varje gång han bränt ner det gamla (”Varför spelar han inte låtarna som de låter på skiva för?”) har sotet och askan efter det funnits kvar i nästa grej.

Att lyssna på Dylan (självklart är det inte samma sak att läsa honom, Danius) är att spåra åtminstone en del av amerikansk (själv)mytologi. På så vis hade Per Svensson rätt när han (jösses) kallade detta en ”Trumpifiering av Nobelpriset”; kan man förstå hur Trump blev en amerikansk folkhjälte, eller hur en bortskämd rikemansson som George W Bush kan framställa sig som en cowboy, utan att förstå Jesse James, John Wesley Harding, Pretty Boy Floyd eller Joey Gallo? Rabbit Angstrom, Tyrone Slothrop och Nathan Zuckerman må ha sina kvaliteter, men när var senaste gången någon döpte en terroristcell efter dem?

This land is your land and this land is my land, sure, but the world is run by those that never listen to music anyway. *

Från hans första mästerverk (”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”) till hans sista (”Scarlet Town”) har Dylans geni alltid legat i det laterala – i de där galna synapsskutten från det personliga till det legendariska, där Shakespearekaraktärer bevittnar lynchningar, kraschade äktenskap tar formen av showdowns at high noon, luggslitna lösdrivare räddas av Gud Fader själv, justitiemördade boxare knabbar på himlens port… Han plockar fram namn, bilder, klichéer från det allmänna undermedvetna, smälter ihop dem till egna idéer i sin egen röst, surfar från den ena till den andra och låter dem krocka öppet; det är inte hög poesi, speciellt inte om man tar låtarna en och en snarare än att se till livsverket som helhet som en enda lång dialog med omvärlden, men det är en jävla memetik, kunskapen att välja ord som ekar idéer.

Ser man det så blir Dylans nobelpris ett pris som erkänner Woody Guthrie, Robert Johnson, Pops Staples och Sinatra som litterära källor värda lika mycket som Bibeln eller tusentals anonyma röster; som ger halvmytiska karaktärer som Stagger Lee, Little Sadie, Hollis Brown, Johnny In The Basement, The Joker & The Thief, och för all del Jesus (hans ultraamerikanska outlawpersona) och Elvis samma status som idébärare som Den gamle och havet; som i förlängningen (om än ganska halvhjärtat) erkänner deras efterföljare, från Patti Smith till Wu-Tang Clan och framåt. En oral tradition som går från slavar på fälten och Robin Hoods i cowboyhatt till vilsna Warholsuperstars och twitterkampanjer, med karaktärer som sällan har mycket gemensamt med den verkliga personen bakom myten och kan avfärdas som folksagor eller plockas sönder av historiker, men som alltid ekar någonstans i bakhuvudet när någon ställer sig på barrikaderna för något nytt – fan, fråga Svetlana Aleksijevitj. Säkert kan man kalla det kulturell appropriation, och Dylan är varken början eller slutet för denna tradition, men han kanske är dess (åtminstone historiskt) viktigaste levande kurator.

I’m gazing out the window of the St James Hotel
And I know no one can sing the blues like Blind Willie McTell *

Att han i den vevan också skrivit låtar av, låt oss säga, mindre litterärt högstående kvalitet är inte så konstigt; både pop- och folkmusik har alltid tagit sig rätten att vara rakt på sak och lite korkad, och att rimma ”moon” på ”June” är en del av historien – precis som mången bluesmans ”I woke up this morning and all I had was gone” låter simplistiskt, men ställt mot sekler av förtiget förtryck får en helt annan mening. Kontexten av att sjunga något, att skicka sången vidare på en viss tid och plats och med vissa referenser, ändrar texten; det förstod Dylan redan som ung, och det har han gjort i över 50 år med en produktivitet och en bibehållen kvalitet som kanske ingen annan.

Javisst, kan man hävda. Men än sen? Om vi prompt ska snacka orala traditioner finns det många fler som gjort liknande grejer, och som gjort det under mer spännande förhållanden. Om vi har bestämt oss för att en skivartist förtjänar litteraturpriset mer än de bokstavligen hundratals faktiska författare som kunde fått det utan större mankemang, kan man nästa år ge det till, säg, Scorsese som arbetar i liknande mytologiska fåror, eller till Black Lives Matter-rörelsen? Vad är ett litteraturpris värt om vad som helst som använder ord kan kallas litteratur? (Å andra sidan, vad är det värt om många(s) historier automatiskt diskvalificeras som litteratur?) Vart tar Nobelpriset vägen härifrån?

I asked Fat Nancy for something to eat, she said ”Take it off the shelf!
As great as you are, man, you’ll never be greater than yourself!”
I told her I didn’t really care.
High water everywhere. *

Men allt detta kommer ju från en som ägnat mer tid åt att lyssna på Dylan än som antagligen är sunt, och jag är fortfarande inte säker på om något av allt detta gör att Dylan förtjänar Nobelpriset i litteratur eller vice versa. Förtjänt eller ej har nog Akademien skitit sig på tummen, och det är svårt att se hur detta inte är en björntjänst för alla inblandade. Vi borde anat oråd när Per Wästberg gjorde det där uttalandet om ”matematiska ritualer” för att förekomma kritik om prisets försening i stället för att bara hålla käften och låta folk spekulera; Dylans pris känns för självmedvetet, som att Akademien inte har hälften så bra koll på sin publik, sin tidsanda och modern mediahantering som de tror. Det ligger en ironi i att både Dylan och Nobelpriset har en ikonisk status som de både lever på och alltid kommer att jämföras negativt med, att myten om idealet blir större än människan. Både Akademien och Dylans fans kommmer att få äta upp detta i många år framöver, varje gång en stor författare dör obelönt kommer någon att påpeka att han den där hese folksångarn minsann fick det, men… Det får de ta. Ändå vill jag avsluta med något Tage Danielsson skrev 1967, för jag älskar ju ändå gubben och ska inte låtsas som att jag inte tycker det här är rätt kul ändå:

Inkastad handduk

Poeter blir bara såna som inte duger till popsångare.
- BOB DYLAN

Här sitter jag och diktar,
och så säjer då nån jävel
som är lagd för skryt och skrävel
och som bara sjunger pop
att nu borde jag ge opp.
Förbannade popsångare,
din hjärna är ju trångare!
Nänä, det heter trängre.
Jag orkar inte längre.
All right, så ger jag opp.
Sjung nu din jävla pop.

…Det värsta är att han har rätt ändå.
Det ligger nånting i att folk hör på.

Björn Waller

Publicerad: 2016-10-15 16:00 / Uppdaterad: 2016-10-15 17:47

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?