Recension

: Chronicles - Volume One
Chronicles - Volume One Bob Dylan
2004
Simon & Schuster
8/10

Self Portrait

Utgiven 2004
ISBN 0743230760
Sidor 293
Språk Engelska

Om författaren

Robert Dylan, född Robert Zimmerman i Minnesota 1941. Mannen som mer eller mindre uppfann singer/songwriter-grejen är inne på sitt femte decennium som rockstjärna och fortfarande synnerligen aktiv. Den rockmusiker som påstår sig inte vara influerad av honom ljuger.

Förutom 48 officiella album har han även fuskat i filmbranschen och skrivit ett par böcker.

Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016.

Bob Dylan – Officiell hemsida med nyheter, texter till de flesta låtar och annat.

Sök efter boken

Ända tills jag faktiskt höll i den här boken var det en del av mig som bestämt hävdade ”Aldrig i livet. Det är ett skämt. Skulle Dylan, som alltid varit så förtegen med sitt privatliv, ge ut en bok där han avslöjar allt?”

Nå, det gjorde han nu inte riktigt. Att berätta hela sitt liv från början till slut har han aldrig en tanke på, i stället får vi tre stycken krönikor om tre vändpunkter i hans liv, spridda minnen och funderingar. 1960, när han som tonåring dimper rakt ner i New Yorks kulturliv. Slutet på 60-talet, när han skaffar fru och barn, reser till landet och bara vill vara ifred. Slutet på 80-talet, när han efter några tomma år försöker hitta inspirationen igen. Tre tillfällen när han gjort kallstart och lärt sig nya sätt att göra musik.

Givetvis var jag helt fel ute i det jag tänkte först – bokformatet passar Dylan perfekt, inte minst som det är enkelriktat. Han är väldigt ärlig och öppenhjärtig när han vill, som t ex när han far ut mot alla försök att stämpla honom som någon sorts ”talesman för en generation”. Han ville ju bara vara en song and dance man, inte starta revolutioner, och absolut inte få sitt hem invaderat av hippies som krävde att han skulle marschera mot Washington.

I was sick of the way my lyrics had been extrapolated, their meanings subverted into polemics and that I had been anointed as the Big Bubba of Rebellion, High Priest of Protest, the Duke of Disobedience, Leader of the Freeloaders, Kaiser of Apostasy, Arch-bishop of Anarchy, the Big Cheese. What the hell are we talking about?

Samtidigt väljer han själv vilka bitar han vill prata om och vilka vi inte har att göra med, och läsaren får bara acceptera det. Äktenskap, motorcykelolyckor, religion och droger nämns knappt ens. Kanske frustrerande för folk som vill veta Sanningen, men han berättar hellre om det som intresserar honom själv – Dylan har ju aldrig varit en att bry magsår på sig av vad andra ska tycka, såklart att han hittar ett eget sätt att skriva självbiografi också. ”De enda du inte kan ljuga för är dig själv och Gud”, sa han nyligen (vilket kanske till viss del förklarar hur han så detaljerat kan komma ihåg saker som hände för 40+ år sedan, hehe). Så även om han ryter ifrån vid något tillfälle har Dylan skrivit en bok efter eget huvud; inte en faktasamling eller ett försvarstal, bara en presentation, ”det här är jag, så blev jag den jag är”, lite filosoferande, en del nästan fanzinemässigt entusiastiska skriverier om artister han själv gillar… Boken får, självbiografi eller inte, ett hälsosamt mått självdistans. Hur allvarlig han än blir finns där alltid en mer eller mindre mörk glimt i ögat.

Oh, the wicked ironies of life. I’d gotten a cosmic kick in the pants. I probably should have been wearing steel underwear.

Så hur klarar sig låtskrivaren som författare? Alldeles utmärkt, faktiskt, av och till strålande, fast han kunde ha hållit igen på namedroppandet. Han skriver rakt, personligt, med schvung och humor, mycket långt från Tarantulas surrealistiska ordbajseri. Precis som i många av sina sånger verkar han stå med ena benet i uråldriga myter och det andra i nutiden, väver in uttryck och referenser till populärkultur, litteratur, religion och historia… Det känns nästan som om berättarrösten förändras allt eftersom historien fortskrider – som om delen om New York skrivits av en ung och hungrig Bobby Zimmerman, den private familjefadern Robert Dylan skrivit om Woodstock 1968 och den desillusionerade rockstjärnan Bob Dylan berättar om New Orleans på 80-talet.

Några oväntade saker avslöjas alltså egentligen inte (det skulle möjligen vara att han gillar Public Enemy) och vill man bara veta hårda kalla fakta finns det gott om andra böcker att läsa. Det är lite frestande att säga detsamma om Chronicles som Dylan säger om Woody Guthries självbiografi:

His songs are something else, though, and even if you’ve never read the book, you’d know who he was through his songs.

Men därmed absolut inte sagt att det är onödig läsning. Bokens stora behållning ligger i språket, de stycken där han förlorar sig i någon tankegång och bara låter orden strömma, och inte minst i inblicken man trots allt får i hur han tänker, hur han ser på världen, hur han arbetar… Han berättar inte om allt han gjort, men säger så mycket mer om vem han är. Trots några små skavanker är det det som gör Chronicles till ett fascinerande personporträtt, en intelligent betraktelse av 1900-talet, och faktiskt en riktigt kul skröna. Fast sann. Antar jag.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2004-12-16 00:00 / Uppdaterad: 2009-10-09 09:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1465

6 kommentarer

Låter mer intressant än man trodde det skulle vara.

Men inte politisk…? Nä! Han skrev om politiska saker rakt av, förutom det poetiska.

P Oregistrerad 2004-12-16 00:14
 

Nja, "skrev" är ju rätt ord där. De senaste 40 åren har det varit tunnsått med låtar som är "politiska rakt av". Varken jag eller Dylan, antar jag, förnekar att han skrivit låtar som speglar politiska stämningar i samhället – det han vänder sig emot är att han därmed skulle ha någon sorts ansvar att leda politiskt, att vara "talesman för en generation" som det sagts om honom ett antal gånger. Han vill bara vara sig själv, helt enkelt. "They were songs – not sermons."

Björn Waller Redaktionen 2004-12-16 16:26
 

Han var talesman för en generation ganska många år, och rätt uppfordrande också – inte bara tolkande. Vi väntade oss väl inte att han skulle leda någon revolution, men han han engagerade sig och sjöng om Hurricane, Hattie Carrol, dagsaktuella saker då. Jag blir lite besviken på hans muttrande att det "bara var sånger" . Jag vet inte om du var med då, Björn W – men så var det faktiskt inte, han var starkt samhällskritisk förutom musikaliskt genial. Och han blev inte precis chockad när alla tog åt sig budskapet – han skrev bara mer och mer.

Men som du säger, those were the days. På många sätt.

P Oregistrerad 2004-12-16 17:36
 

Tja, läs boken. Jag är medveten om hans låtar, men jag kan också förstå hans inställning – han lade i princip (med enstaka undantag som "Hurricane") ner protestsjungandet efter tre plattor, lik förbaskat har han alltid fått dragas med stämpeln. "Talesman"-grejen… jag har alltid sett Dylan lite grann som den där scenen i "Life Of Brian" när Brian försöker övertala folk att tänka själva och de svarar "Du har rätt! Led oss!" Det är väl just det han tröttnade på rätt fort. Han ville ha frihet att göra vad han ville, inte bara sjunga om orättvisor till akustisk gitarr. Som sagt, läs boken så får du hans perspektiv på det. Diskutera Dylantexter kan jag göra över mycket större utrymme än vi kanske bör ta upp här… :-)

Björn Waller Redaktionen 2004-12-16 22:56
 

Jag tvivlar inte alls på att du har återgivit hans inställning korrekt. Inte heller att han – som alla andra som blir kända och superkända – har svårt att se sig själva i mediebilden av sig och folks förväntningar på sig. Man kan bli konstig för mindre än att totalt okända människor (så där hundra miljoner) tror att de vet något om en och vad man vill. ("Det är ju bara jag, Robban,,,.")

P Oregistrerad 2004-12-17 07:27
 

Jag tycker att språket i "Memoarer" påminner en hel del om J.D. Salinger faktiskt. Det kan bero på att jag läst den svenska översättningen som är gjord av Mats Gellerfelt. Det är ganska många som påpekat att Mats Gellerfelt gjort en översättning som inneburit att Dylans säregna och unika stil försvunnit. Det är en intressant reflektion som man vara korrekt. Jag ser nästan berättaren i "Memoarerna" (Dylan alltså) som en Salinger-figur, typ Holden Caulfield i "Räddaren i nöden" och det kan bero på att språket i "Räddaren i nöden" och Gellerfelts översättning av "Memoarer" påminner om varandra. Men jag tycker nog att "Holden Caulfield" och berättaren i "Memoarer" har en liknande attityd till världen också.
Fler som tycker så ?

Dylan - Salinger Oregistrerad 2005-02-03 12:36
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?