Ända sedan Robert Zimmerman som tonåring tog namnet Bob Dylan, spred myter om sig själv och gav sig in i den decennier långa karriär som med rätta kan sägas ha förändrat musikhistorien, har han varit en artist och poet i ständig rörelse. Han har vägrat stanna upp och låta sig begränsas av människors förväntningar, alltid på väg att återuppfinna sig själv, mot nya förhållningssätt och uttrycksvägar.

I Dylan i 60-talet får vi följa artisten och hans texter genom det första av dessa ännu oräknade decennier, från debuten Bob Dylan 1962 till John Wesley Harding 1967, från den folksångsinspirerade protestsångaren, som i konkreta berättelser gestaltar samhällets orättvisor i enskilda övergrepp mot verkliga individer, till modernistiskt influerad rockpoet, som med sitt komplexa bildspråk och sin svarta humor ofta gör dystra och ibland förbryllande förutsägelser om vart världen är på väg.

Dylan i 60-talet är litteraturvetaren Mats Jacobssons avhandling. Avhandlingsformaten kan kanske verka avskräckande, men det här är en ovanligt snygg och trevligt disponerad avhandling. Det är dessutom föredömlig litteraturvetenskap på åtminstone två sätt. Dels har den ett ämne som faktiskt intresserar fler än en mindre grupp akademiker. Dels sätter den in de undersökta texterna i en historisk kontext på ett på en gång påläst och lättillgängligt vis.

Jacobsson lägger sig inte i Dylan som privatperson mer än i enstaka textuella referenser, vilket är skönt. Jag har svårt för litteraturvetare som vill leka psykologer och analysera en person de aldrig träffat enbart utifrån vad den publicerat. Istället diskuterar han kring de olika roller artisten ikläder sig och den utveckling texter och tematik genomgår.

De enskilda textanalyserna ger kanske inte jättemycket, de utvecklingslinjer och sammanhang Jacobsson kartlägger desto mer. 1961 till 1967 kan låta som en kort period att undersöka, men det är en turbulent tid, både i västvärldens historia och för Dylan själv, åtta skivalbum och en mängd influenser och ställningstaganden.

För om Dylan är avhandlingens första fokus så är, som titeln så pedagogiskt anger, 1960-talet dess andra, musik- och kulturhistoriskt såväl som politiskt. Rasismen och medborgarrättsrörelsen, folkrocken, kapprustning och kärnvapenhot, drogliberalism, det eviga generationsupproret.

Fadersuppror är ett nyckelord för Jacobsson. Inte bara upproret mot den biologiska fadern, utan också förebilden Woody Guthrie och inte minst det amerikanska samhällets alla auktoriteter, presidenter, poliser, domare, affärsmän, hela föräldragenerationen. En annan tydlig motsättning är den mellan individ och kollektiv, där Dylan och hans gestalter mer och mer intar rollen av outsider. Sångarens olika roller utforskas också under rubriker som ”Profeten”, ”Satirikern” och ”Ikonoklasten”. I sådana resonemang om roller och teman finns en förståelse för Dylan som är nästan omöjlig att uppnå genom de enskilda texterna, särskilt under periodens andra del. Inte den där besserwisseraktiga anekdotiska förståelsen, som lätt frodas inom både musik- och litteraturkretsar, utan en mer allmän helhetsförståelse.

Det är med viss nervös spänning jag första gången efter att ha läst boken sätter på en Dylanplatta. En vän hävdar bestämt att musik ska man inte diskutera, inte sätta ord på, den ska helt enkelt bara upplevas. Lyckligtvis känner jag mig inte skriven på näsan. Men nog lyssnar jag på ett lite nytt sätt.