Recension

: Det är inte mig ni söker
Det är inte mig ni söker David Dalton
2013
Ica bokförlag
8/10

It ain’t me, babe

Utgiven 2013
ISBN 9789153438823
Sidor 400
Orginaltitel Who is that man?
Översättare Christian Ekvall
Först utgiven 2012

Om författaren

David Dalton var med och grundade tidskiften Rolling Stone. Han har skrivit biografier om bland många andra James Dean, Paul Anka, Bob Dylan, Jim Morrison, Marianne Faithfull, Janis Joplin, Sid Vicious, Andy Warhol, Rolling Stones och Beatles. Han bor i staten New York och föddes 1945.

Sök efter boken

Jag vill i allmänhet inte veta särskilt mycket om musiker. Vill kunna gilla musik utan att egentligen behöva förhålla mig till personerna, till hur mycket droger de tog, hur illa de behandlade sina flickvänner, hur mycket konstiga later och sönderslagna hotellrum – som gymnasieestet växte jag upp med killar som hade allt det där som förebild och högsta ambition, och jag fick fullt nog av det redan då.

Det ska med andra ord ganska mycket till innan jag plockar upp en musikerbiografi. Den här gången går det via en roman, Arne Sundelins Allt ska bli ditt. Den handlar om Bob Dylan, om

en person som heter Robert Zimmerman som anser sig vara född på fel plats av fel föräldrar och som söker en identitet under antaget namn. En människa som skapar en fiktiv gestalt som heter Bob Dylan för att kunna frigöra sig och verka som konstnär och människa. En fruktbar hållning som konstnär. Lika förödande tycks det vara att ha den som människa.

Citatet är hämtat ur Sundelins efterord och ger möjligen en lite mer fyrkantig bild av romanens tema – för att inte tala om dess objekt – än vad själva romanen faktiskt gör, men visst sammanfattar det något sånär vad både den och David Daltons Dylan-biografi, Det är inte mig ni söker, handlar om. Myten Bob Dylan. Mannen med tusen ansikten. Artisten som, till mångas frustration, aldrig riktigt stått kvar där man ställt honom.

Dalton tar tag i alla dessa myter betydligt mer rättframt än Sundelins roman gör – och kanske ska man lita på en romanförfattare lika lite som Dalton påpekar att man kan lita på vad Dylan säger om vem Dylan är. Sanningen är sekundär; en bra berättelse, en intressant gestaltning är det centrala. Framtid och förflutet verkar lika föränderligt för honom, och Dalton låter ibland det färga av sig på den egna, högst personliga skildringen: ”Som folkmusikfanatiker är han något hänsynslös: han stjäl sina vänners skivsamlingar (det är okej eftersom han kommer att bli Bob Dylan).”

Somliga ansåg att Dylan var mytoman, men som Harry Weber, hans vän från Dinkytown, säger: ”Dylan var bara romantiker. Han mindes hur det borde ha varit.” Han följde en gammal Västern-tradition där folk bytte ut sina namn, ändrade sitt förflutna och la sig till med nya identiteter när de begav sig till en ny plats. Det är det amerikanska sättet.

Ibland fungerar Daltons amerikanska sätt, det typiskt lätt bombastiska bildspråket, inte alldeles smidigt på svenska, och hans stil är egensinnig. Ibland fantiserar han nästan bokstavligt om att ta sig in i Dylans hjärna. Ibland gör han långa listor med teorier kring vad som egentligen hänt eller hur Dylan kan ha tänkt. Han ger inte minst en personlig introduktion till skivorna som oavsett om man i detalj håller med honom gör en oerhört sugen på att återupptäcka både det ena och det andra och han ifrågasätter som sagt mytbilder – som den av den utbuade elektriska konserten i Newport 1965, från vilken gitarren bara häromdagen såldes för en rekordsumma:

Myter är alltid kraftfullare än fakta, och så småningom kom Dylan att betrakta denna aldrig inträffade incident som viktig för sin egen mytbildning. Det var en gripande berättelse som doftade revolution – en klassisk sextiotalsdust mellan dem som fattade och dem som inte gjorde det. Och det faktum att den aldrig hade ägt rum … Vem brydde sig? I No Direction Home, dokumentären om Dylans liv som regisserades av Scorsese under övervakning av Dylan, fokuserade bildmaterialet på hans klassiska sextiotalskarriär, och buandet vid Newport framträdde som den mest avgörande händelsen.

Källkritiken tar på inget sätt charmen ur Dylan. Han ljuger så att man måste respektera det, ibland oerhört skickligt, ibland rörande mänskligt och ibland helt enkelt bara … roligt.

”Även när vi inte trodde på honom var han ofta underhållande”, säger Van Ronk. ”Alltså, en kväll ägnade han ungefär en timme åt att lära mig och ett gäng andra att tala ett indianskt teckenspråk, som jag är ganska säker på att han hittade på undan för undan, men sättet han gjorde det på var fantastiskt.”

Den enes Dylan verkar aldrig helt på pricken lik den andres. Daltons ”jakt på Bob Dylan” kommer (liksom för övrigt den svenska avhandling om Dylan som gavs ut för några år sedan, litteraturvetaren Mats Jacobssons Dylan i 60-talet) långt ifrån fram till en enda. Dylan är många. Mycket. Daltons Dylan kan vara hänsynslös, sökande, misslyckad, ohyggligt vilse – och naturligtvis alldeles, alldeles underbar. Mot bättre vetande, eller kanske snarare helt linje med invändningarna jag skrev om i början av den här recensionen, kan man vara säker på att här både möta en Dylan att bli lite grann förälskad i, och med precis lika hög sannolikhet få sitt hjärta krossat en smula.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-12-15 00:00 / Uppdaterad: 2013-12-14 21:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5497

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?