Recension

: Tills man dör lever man
Tills man dör lever man Niklas Källner
2015
Bonnier fakta
6/10

Alla är vi i samma båt. Fast havet är olika

Utgiven 2015
ISBN 9789174244496
Sidor 175
Illustratör Love Strandell

Om författaren

Niklas Källner, född 1976, är journalist som framför allt gjort sig känd som reportern i SVTs program Skavlan. Han har även varit programledare för programmet von Svenssons kläder. Tillsammans med fotografen Love Strandell gav han 2015 ut intervjuboken Tills man dör lever man.

Sök efter boken

”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.” Ett fint, tänkvärt citat av Ian Maclaren, det dyker ofta upp i min facebookfeed. Och här dyker det upp som inledande citat.

Niklas Källner är känd för många svenskar som reporter i omåttligt populära Skavlan. Där har han gjort kortare intervjuer med ”folk på stan”. Den här boken ska låta oss stanna kvar lite längre i dessa intervjuer. Tanken är god, att vi genom att ställa rätt frågor kan ta del av alla olika liv, och också se att vi har mycket gemensamt, alla vi som är människor.

När jag först börjar läsa i boken får jag snarare känslan av ytlighet, än någon djupare förståelse. Förordet, som lovar så gott och stort, speglar inte alls den presentbok jag sedan får ta del av. På toaletten kommer den att ligga, ser jag framför mig, eller på ‘coffeetablet’, om folk nu verkligen har såna på riktigt. Det är putslustiga citat av barn. Det är gamla människor som säger saker som får en att förstå att även de är unga inombords. Det är skogshuggare i glesbygden, där svaren snarare befäster än utmanar mina fördomar om dem som inskränkta presumtiva sverigedemokrater som föraktar storstadsfolk. Istället för fördjupning skrapas det lite på ytan. Mitt intryck är snygga bilder och inte så mycket mer.

Men så läser jag sammanhängande halva boken i ett svep. Och kanske är det så den här boken ska läsas. För mig, i alla fall, framträder då något större. Ett slags mönster. Att människors öden är olika, deras syn på saken olika, men alla kan vi lära oss något av varandra. Alla är vi i samma båt, vi har det här livet, och sen efter det vet vi inget. Och varför måste det vara flera sidor långa intervjuer, när så mycket kan sägas i viktiga kärnfulla citat? Och varför får det inte vara putslustigt, skulle inte det också lära mig något?

tills man lever 2
foto: Love Strandell.

Ändå skaver det.

Att Niklas Källner står där på omslaget som en cool hipster mot tegelväggen. Att det är hans namn som sålt den här boken. Snygga bilder som så lätt gör världen så där reklamig och tillrättalagd. Den smygande misstanken om att vi inte kan gå för djupt in på saker och ting, för om det blir för allvarligt kommer detta inte att vara en presentbok längre. Då kommer folk inte att vilja bläddra vidare, om sidorna inte var så här glansiga, om det inte blev en rolig poäng på slutet.

Vi lever i ett bildernas universum. Där tidningarna läses på nätet, och erbjuder samma artikel i webformat också, du ska inte behöva traggla igenom denna text och förstå den. Vi gör det enklare för dig. Där instagram är ett sätt att kommunicera, en bild säger mer än tusen ord, och vem i hela friden orkar läsa tusen ord?? Det går inte att komma ifrån att den här boken hade kunnat vara mer. Kanske utan bilder och autentiska namn då, men det hade kunnat grävas djupare.

En person i boken intervjuas anonymt. Det får mig att ytterligare fundera över det här med bilder. Vilka andra människor hade man kunnat nå om de inte avbildades, om det inte ens nämndes med namn vilka de var? Människor som låg inför döden på riktigt, gravt handikappade, människor med skyddad identitet, människor med annan syn på öppenhet, som av en eller annan anledning inte vill synas, möjligheterna hopar sig. Det är en annan typ av bok jag pratar om, och förmodligen skulle förlagen säga att den är snävare i målgrupp. Men jag hade gärna läst den.

till man lever 1
foto: Love Strandell.

Sen känner jag mig mindre ensam efteråt, det ska erkännas. Det är en tröst, att vi alla är lika. Och olika. Det är modiga personer som har öppnat upp lite av sina hjärtan, och det är först så vi kan mötas, när vi kan se bortom ytan, när det personliga får bli politiskt. När vi kan känna igen oss, eller få nya insikter. Att en syn på döden inte liknar en annan. Att en syn på att vara vuxen inte liknar en annan. Att leva är att gå igenom ett slagfält och alla kämpar vi, på ett eller annat sätt. Gubbar som barn, invandrare som infödda, tjugonåntings som östermalmstanter. Tills man dör lever man är kanske trots allt det djupaste plan vi når om vi håller oss till formatet presentbok. Och jag rekommenderar att låta denna ligga framme, på vad ni nu har för avlastningsyta där folk kan sitta och försjunka ett tag.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-06-05 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-03 12:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6149

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?