Gästrecension

: Rovfåglar osv.
Rovfåglar osv. Kristina Sigunsdotter
2014
Neonprojektet
9/10

Kaosmunnen, Hålet och vargungarna

Utgiven 2014
ISBN 9789163762819
Sidor 368

Om författaren

Kristina Sigunsdotter, född 1981 i Västerås, är författare, dramatiker och konstnär bosatt i Malmö. Sedan 2007 skriver hon bloggen Lifterskan. Hon är utbildad etnolog och journalist, har arbetat som projektledare på Stockholms Poesifestival på Dramaten och gjort musikaliska samarbeten med bland andra Nicolai Dunger och Georg Riedel. 2011 publicerades hennes lyrikbok Sjöpojken. Rovfåglar osv.är hennes debutroman.

Gästinformation

Linda Isaksson är litteraturvetare och bördig från Skåne. Flyttade till Stockholm i slutet av 90-talet. Arbetade flera år på antikvariat innan hon började arbeta på bibliotek. Läser helst poesi och även prosa som gärna får ha självbiografiska bottnar. Skriver på sin eviga diktsamling som kanske en dag skickas till förlag och tycker att riktigt bra poesi ska vara som riktigt bra musik: den ska kännas i kroppen.

Sök efter boken

De bästa böckerna är sådana en vill stiga in i och stanna kvar i länge. Som att stiga in i någon annans värld. Rulla ner persiennerna och läsa. Ja, för det här är en sådan bok och den vill läsas i mörker.

Huvudpersonen Kristina berättar sin historia i dagboksform med datum och platsangivelser som består av olika gatuadresser i Stockholm och också Kärvet, en lantlig plats dit hon flyr för att få lugn i sitt kaos. Detta kaos verkar komma av hennes borderline och hennes strategier för att hantera ångesten.

Första delen av boken domineras av den destruktiva relationen med S. Förhållandet är passionerat och fyllt av konflikter och när det är som värst hanterar huvudpersonen det genom att skära sig själv. Jag upplever att det är när hon inte har helt kontroll på att hon har S kärlek säkrad som det blir som svårast för henne.

Det är det vackra språket som bär fram det otäcka:

De har lämnat spår på de tomma sidorna, smutsiga skrap från svarta klor. Spåren ser ut som ritningar av någon slags helvetesplats. Som om vargungarna viskar om en framtid där jag är någon annan. Där jag slutat tänka.

Och vilka är vargungarna som dyker upp på flera ställen i berättelsen. Är de barn, hundar? Är de ens verkliga?

Jag kommer på mig själv med att stanna till vid sådana här formuleringar och läsa om igen. För att ta in dem och spara bilderna i huvudet. Som den här om relationen med S:

Även om kärlek kommer gnagas på. Och det som är kvar av oss är ett ben. Ett sådant avskrapat oxben man kan hitta i djuraffären. Det kött som är kvar är hårt och torrt. Det luktar fränt av rutten märg.

Huvudpersonen är både skör och stark i sin besatthet, vilket illustreras bra i den här dagboksanteckningen:

3 oktober, Krukmakargatan

Jag vet varför de blir förälskade i mig. Det är för att jag har tunn hud. De vill åt köttet och då är det så mycket enklare med mig. Jag vill inte vara ensam. Korrektion: Jag kan inte vara ensam. Jag brukade samla på män. Älskare och män som gav mig uppmärksamhet, låg med mig, skjutsade mig när jag behövde. Korrektion: Jag samlar på män.

När den destruktiva relationen med S tar slut inleds en relation med hennes lärare och när det förhållandet svajar börjar berättaren istället knarka män i jakt på bekräftelse för att hålla Kaosmunnen lugn.

Om S skulle se Kaosmunnen så som jag ser den så skulle han förstå att Hålet i mig är tjockt och tungt som en sten. Han skulle veta att jag hela tiden tänker på olika saker som jag kan hänga mig i och att jag inte kan ligga still och att jag alltid är törstig, aldrig blir mätt. Att det kryper och drar i mig. Och han skulle se hur jag hela tiden vickar nervöst på tårna som mormor brukade göra och han skulle förstå att jag menar det när jag säger att jag inte orkar mer.

Och som läsare tänker att jag att jag inte orkar med mer av den här ångesten och självmedicinerandet med destruktiva sexuella relationer, men det gör jag. Så persiennerna får fortsätta vara neddragna för den här boken vill läsas med sitt mörker. Jag fastnade för det vackra språket som bär fram det psykologiskt svåra och tyckte mycket om sättet att namnge svårigheterna som Hålet, Kaosmunnen och vargungarna. Dagboksformen kändes som en trygghet med sin struktur och ger mig som läsare en chans att ta in en bit i taget.

Linda Isaksson

Publicerad: 2015-06-06 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-05 19:37

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #6150

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?