Sextiofyra sidor tunn. Svart omslag och en bild som ser ut som någon sorts akvarellteckning med svarta färgstråk som rinner in i varandra, som vatten, eller som någon sorts flytande själar.

”Till Lyosha och dom andra ensamma pojkarna” står det på sidan innan själva historien börjar. Jag har inte läst något om boken innan och jag undrar vem Lyosha är. Jag tänker på ensamma pojkar och börjar läsa.

Stilmässigt är texten som en imitation av en teaterpjäs eller filmmanus, med scener istället för kapitel och replikerna skrivna under den talandes namn, blandat med mer prosaaktiga stycken, bitar som är lyriska, och ja, jag vet inte om jag ska försöka analysera mer, det är egentligen inte viktigt. Jag läser ändå så fort att jag ingenting märker.

Ja, jag läser fort. Jag måste läsa Sjöpojken fort. För det här är ingen berättelse som berättas på ett vanligt sätt. Det är som en dröm som blir verklighet, bilder som avlöser varandra. Vid första genomläsningen är det mest bara röster som talar till mig. Det jag hör är språket, som är så vackert, ibland hårt, ibland skört, svårt att greppa. Jag älskar rytmen, det är som om jag äter den. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra; förstår jag verkligen det här?

Sjöpojken handlar om en ensam pojke, om Staden där han bor, om Lifterskan som träffar Sjöpojken och den grymma Kungen. Som läsare kan jag aldrig vara riktigt säker på vad som händer och vad som bara är en dröm, en tanke, en metafor. Det är skrämmande och obehagligt och jag kan aldrig riktigt slappna av.

Det är nog inte heller meningen. Kristina Sigunsdotter berättar i en intervju på förlagets hemsida att hon skrivit boken för de ensamma pojkar hon träffat på sina många resor. Sminkade småpojkar i gränsområdet mellan Afghanistan och Iran som går och håller lastbilschaufförer i händerna. Pojkar i barnfängelse. Ensamma pojkar. Att kunna slappna av är kanske inte så viktigt.

Texten riktar sig ibland direkt till ett du, det är nog de bitar jag gillar bäst. Det är så naket och oundvikligt. Bilderna av de trasiga människorna tvingas på mig. Jag vill inte se men måste. Något annat som skrämmer mig är den längtan som jag kommer på mig själv med att känna. Och förståelsen. Fastän varje scen är skrämmande och hemsk, ofta fylld av knark och porrig destruktivitet, så är det som om jag längtar dit, till närheten i de sjuka relationerna mellan bokens karaktärer. Och varje karaktär kan jag förstå. Beskrivningen är på samma gång distanserad och alldeles för nära.

Jag läser fort. För att jag måste få veta mer, men också för att jag är rädd att om jag stannar så kommer jag inte våga fortsätta. Att jag kommer tänka ”Har jag ens rätt att läsa det här, det är ju så långt ifrån min verklighet”. Och jo, det är långt borta. Men jag måste veta.

Stundtals påminner Kristina Sigunsdotters vuxensaga om Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Sammansmältningen av poesi och prosa, av dröm och verklighet, galenskap och friskhet. Det finns också en likhet i motivet, i skildringen av de utsatta, de som utsätter, beroendet och det smärtsamma i närheten.

Jag försöker beskriva vad jag känner när jag läser Sjöpojken, vad jag tänker och vad jag tror. Jag vet inte riktigt om jag lyckas. Kanske borde jag bara säga att jag gråter.

Och plötsligt förstår du. Världen du snart ska födas till är ett hav med en skatt.
Och vad som än händer har den alltid varit din.