Recension

: Vår vackraste sagoskatt
Vår vackraste sagoskatt Kerstin Almegård (red.)
2011
Semic
5/10

Stortrollet och andra sagoväsen

Utgiven 2011
ISBN 9789155257194
Illustratör Einar Norelius, John Bauer, Gustaf Tenggren och Hans Arnold
Medförfattare Einar Norelius, Hans-Eric Hellberg, Britta Kilander-Sahlin, Jörgen Block, Christina Holm och Vilhelm Nordin

Sök efter boken

Vår vackraste sagoskatt är mycket riktigt en ovanligt vacker bok, ryggen är klädd i skimrande rött och titeln skriven i guld. På omslaget står John Bauers lilla pojke och det stora trollet.

Därefter kastas jag in bland sagorna som kommer från en annan tid och en annan berättartradition. Det är inte utan att jag känner mig lite vilse. Flera av författar- och illustratörsnamnen är okända för mig och jag saknar en kort presentation av dem, ett förord och en motivering till varför just dessa sagor har valts ut. Jag känner mig vilse eftersom jag inte vet om det är en fristående bok eller om den är en del i någon sagoserie. Därför vill jag att ett redaktörskap ska lyfta mig, vägleda mig, visa mig, men det kommer inte.

Det är ett många gånger svårt språk och jag behöver emellanåt läsa om för att kunna följa det oftast snabba och irrationella vändningar som berättelserna tar. Jag inser att jag och troligtvis även andra vuxna och barn av idag är så ovana vid att läsa den här typen av högtidligt berättande. Det är ett språk som är långtifrån en lättsamt skriven och spännande deckare där drivet knappt går att hejda. Just därför är det viktigt att vi gör det.

Tyvärr förblir Vår vackraste sagoskatt mer viktig än angelägen trots att flera av de, i formen, klassiska sagorna är läsvärda. Det vimlar av prinsessor, äventyrliga pojkar och magi bland sagorna. Men huvudrollen innehas av trollet.

I den där skogen fanns det en sten, som var så stor, att inga andra stenar var hälften så stora. Men så bodde också stortrollet i den, och för att inte vara ensam hade han både hustru och tjugu ungar. Inga andra hade så sträv ragg och så långa svansar som de. De var fullblodstroll.

Avsaknaden av sammanhållen berättarröst gör det svårare för mig att acceptera sagornas universum. Jag kommer att tänka på vårt behov av trovärdighet. Jag har alltid varit känslig för när en berättelse inte förhåller sig till sin egen trovärdighet, Vår vackraste sagoskatt gör många gånger det, men i kombination med språket tröttnar jag ofta.

Därför är sagan En vild pojke av Hans-Eric Hellberg en efterlängtad berättelse där den dyker upp mot slutet, eftersom den i alla fall innehåller en gnutta av realism. Och då har jag inget problem alls att tro på trollstavars kraft och ensamma små pojkar.

Prinsessan som rymde handlar mycket riktigt om en prinsessa som rymmer från den gamla och hemska friaren. Hon ger sig av så långt att hon kommer utanför rikets gränser och ännu längre. Precis som alla andra prinsessor längtar hon efter den där modiga riddaren som ska komma och rädda henne. Och precis som i alla andra klassiska prinsessagor kommer han och gör det. Enda skillnaden är att karaktärerna i sagan inte är människor utan katter. Kattälskare som jag är, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite sött.

Den sagan som jag tycker mig känna igen mest är Äventyret eller pojken och trollen skriven av Walter Stenström med illustrationer av John Bauer. Som handlar om en pojke som kan den enda ramsan som rår på trollen:

Kom friska vindar och vädra ut
långöron, väldig haka och stornäsa!
Kom västanväder och sopa bort
trollen från gråa berget!

Emelie Novotny

Publicerad: 2011-12-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-27 23:23

Kategori: Recension | Recension: #4490

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?