Recension

: Marialucia
Marialucia Elisabeth Berchtold
2012
Norstedts
8/10

Helgon och kroppar

Utgiven 2012
ISBN 9789113038933
Sidor 85

Om författaren

Elisabeth Berchtold, född 1971, debuterar 2012 med diktsamlingen Marialucia, efter att i flera år publicerat poesi i olika tidskrifter.

Sök efter boken

jag (Vi du) flickor bär på en stor råtta under den knubbiga Armen, stor som en katt Som ett gosedjur gropar i hullet vid armbågarna den är stel och död med rosa mage undersida Det regnar som alltid i de jordiga gångarna vi klafsar i lervatten

Det är antagligen få personer som missat den senaste veckans hårinferno. Efter det att en kvinna i Melodifestivalspubliken visat upp håriga armhålor började hatet mot håräcklet sprida sig på internet. Och strax därefter kom motreaktionerna – folk som i protest mot hårhatet visade upp sina egna håriga armhålor.

När jag upptäckte det här fenomenet hade jag precis fått i uppgift att göra en spaning på något i samhället som upprör mig. Jag tänkte att det här är kanske den mest talande illustrationen av upprördhet. Tusentals människor som engagerar sig, är arga, blir sårade, är upprörda. Jag skulle önska att ämnet – människors (kvinnors) kroppar – inte behövde diskuteras så här mycket, för det finns andra saker i världen som behöver uppmärksammas, men det är smärtsamt tydligt att så inte är fallet.

Dessa tankar följer med mig när jag börjar läsa Elisabeth Berchtolds diktsamling Marialucia. Omslaget till boken pryds av en teckning av en naken kvinna som sitter på huk, med spretigt, liksom djävulsinspirerat hår, vita, tomma ögon och en pratbubbla som säger ”HEJ”. Det syns inte på bilden, men jag misstänker att den här kvinnan inte rakar varken armhålor eller ben.

Under och efter läsningen gör jag några anteckningar:

eurydike – myten – 13 – byta kön – kvinnlighet – helgon – kanin?? – djur (litet) Rosa – färgen eller kon eller blomman eller alltihop? Eller fittan – du, vi, jag smälter samman, som att tala till sig själv eller någon likadan – ”landskapet är min kropp och i den sitter vi i en bergsskreva” 39 – bacantinnor – lucia – ljus – ”gör lysande hål i mörka gränder” 56 – skönhet, fulhet, kropp, sex – historia, berättelser, tradition – vad är vi, vad kunde vi vara – mat – är allt sex? Sex som mat, som blommor, som kropp – utslitna metaforer som görs om – ska man försöka sätta kön på jag och du – är det en man och kvinna eller två kvinnor, spelar det någon roll – kanske snarare att man intar olika positioner – bakverk – landskap

Det finns mycket som får mig att tänka och bli lite upprörd i Berchtolds dikter. Hon beskriver en kroppslighet som känns lite förbjuden. Hon skriver om äckel. Är det det hemska i att kvinnor tvingas känna äckel inför sin kropp – eller är det snarare rätten att vara äcklig hon beskriver? Kanske både och. Här finns ett främlingskap inför kroppen – ”landskapet är min kropp och i den sitter vi i en bergsskreva” – samtidigt som kroppen och själen ibland verkar sitta ihop helt. Jag ställer mig frågan: Vad innebär det att vara ett subjekt i ett objekt? Och upplever att det är en av de känslor Berchtold beskriver. Det finns något djurisk i dikterna, något lite farligt, sexuellt snarare än sensuellt, och hela tiden en känsla av längtan bakom.

Men Berchtold gör mer än en beskrivning av ett här och nu, ett jag i kroppen. Hon kopplar kvinnligheten idag till historien, och framförallt myterna, som skapar de traditionella normer som gör att det fortfarande finns människor som upprörs över håriga armhålor.

Redan titeln rymmer två helgon: Maria och Lucia. De rena, oskuldsfulla. De barmhärtiga, kärleksfulla. Modern och martyren. Krocken mellan det änglalika och det extremt kroppsliga känns brutal – men så tvingas jag fundera: Varför kan inte ett helgon också ha en kropp? Ligger det i kvinnans natur att vara kroppslös eller är det något konstruerat? Varför känns det som om Berchtolds Lucia ligger närmare Lucifer, djävulen, när hon egentligen inte verkar ond, bara lite mindre okroppslig, kanske lite ful?

Första delen har titeln Eurydike. I den grekiska mytologin var hon en nymf, gift med Orfeus, som flydde från Aristaios som älskade henne och som under flykten trampade på en orm, blev biten och dog. Orfeus försökte sedan ta med henne upp ur dödsriket, och fick göra det på ett villkor – att han på vägen upp inte tittade på henne, vilket han misslyckades med och Eurydike förpassades till underjorden för alltid. Det finns något trippelt tragiskt i detta. En kvinna som flyr för att kunna förbli trogen, för att inte bli utnyttjad eller våldtagen. Som dör i flykten. Och som sedan dör en gång till för att den som älskar henne (älskar hon honom?) inte kan låta bli hennes skönhet, inte kan låta bli att se henne som subjekt.

Det är en total maktlöshet, men är den hopplös? Nej, stämningen hos Berchtold är visserligen inte ultrapositiv, men det finns ändå ljus. ”Gör lysande hål i mörka gränder.” Allt är inte totalt mörker. Det som jag bland annat upplever som hoppfullt är kvinnotilltalet – viet, duet, jaget som ibland verkar vara samma person. Handlar det om kvinnors kärlek till kvinnor, eller är det vänskap – kanske är det mest av allt en gemenskap: en skrivande gemenskap, en kroppslig, en historisk.

Berchtolds poesi går så smått i Katarina Frostensons och Ann Jäderlunds fotspår. Men det är råare och lite mer tillåtande, så som jag upplever att en del nyare feministisk poesi är. Och jag påminns lite om Sara Stridsbergs och Mara Lees sätt att framställa kvinnor som lite mer våldsamma, lite mindre offeraktiga.

Hur ska man vara kvinna (idag)? Hur ska man vara feminist? Det är frågor som jag landar i efter läsningen. Frågor som kan diskuteras hur länge som helst, utan att de får något svar. Det är komplicerat. Precis som de bilder Berchtold målar upp. Att läsa Marialucia gör mig ibland glad, ibland ledsen, ibland upprörd, ibland upphetsad. Här finns ursinne och avgrundshål, men också ljus och glitter. Dessutom är allt detta enkelt men snyggt paketerat, fascinerande formulerat. Det känns lite som ett slag i magen, hårt och obarmhärtigt, och samtidigt som en smekning, en blomma som växer, en njutning och ett hopp.

Anna Nygren

Publicerad: 2012-03-20 00:00 / Uppdaterad: 2012-03-20 10:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4658

2 kommentarer

”Hårinferno”, vilket underbart ord, det ska jag lägga på kammen.

Walter Iego Oregistrerad 2012-03-20 01:45
 

[...] Berchtold för diktsamlingen Marialucia. Med nomineringen “En kraftfull och genomförd poesidebut där fyra diktsviter vänder ut och [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?