Recension

: Jag menar nu
Jag menar nu Mats Kolmisoppi
2001
Norstedts
4/10

Genre för eftervärlden: ”namedroppism”

Utgiven 2001
ISBN 9113009370
Sidor 146

Om författaren

Fotograf: Mattias Pleijel

Mats Kolmisoppi, född 1976, är uppvuxen i både Norge och Sverige. Han debuterade år 2001 med novellsamlingen Jag menar nu, som fick lysande kritik i bl.a. Dagens Nyheter och blev nominerad till Borås Tidnings debutantpris samma år. 2008 kom romanen Bryssel. Han skriver också kulturkritik.

Kolmisoppi på Norstedts – Förlagets sida om författaren.

Sök efter boken

Ännu ett alster skrivet på 2000-talet men som går i 1800-talets naturalistiska fotspår. Ännu ett gäng osammanhängande noveller som har en enda sak gemensamt: namedroppandet av kända produkter och resmål.

Nu kan man kanske tycka att jag återigen gick alltför hårt fram mot den unga svenska prosan – men riktigt så är inte fallet. Bara nästan. Mats Kolmisoppi använder sig av en del finurliga stilgrepp och stundtals lyckas hans noveller fånga min skeptiska inställning till den här sortens intetsägande litteratur.

Kan delvis förstå Kolmisoppi & Co, för visst är det enklare att knåpa ihop ett gäng noveller än att sätta sig ner i tvåtre års tid för att jobba på en roman som sedan kanske ändå blir refuserad. Att då istället få in foten i bokbranschen genom att få sina noveller publicerade ligger nog mycket närmare tillhands. Klokt men trist.

Liksom de flesta andra unga svenska prosaister kör Kolmisoppi till 95 % med säkra kort: inga våghalsiga utflykter utanför berättelsens förutbestämda mall, helst inte alltför djupa undermeningar, ju mer kända varumärken man droppar desto större chans att pricka läsarnas (= 15-35 år) referensramar och sist men inte minst: Europas storstäder – nämn dem och du får respekt hos alla jag-vill-bara-dra-iväg-kids.

Vissa av novellerna, eller rättare sagt vissa partier i novellerna är riktigt skarpsynta och up to date men detta meningslösa namedroppande – som hade fått Zola och Balzac att tappa andan – blir i längden otroligt tröttsamt, ibland får man nästan för sig att det är frågan om produktplaceringar i bästa Hollywood-stil.

Enligt baksidan av boken ska Kolmisoppi mer eller mindre ha dissekerat olika idealisters tankar och tänkesätt, men jag kan inte få ord och handling att gå ihop; mig tycktes Kolmisoppi ägna största delen åt att vifta med materialisternas banderoller. Man kan ju fråga sig om ”namedroppism” kommer att betraktas som en litterär genre i framtiden?

För mig är det den här novellsamlingen ännu en produktkatalog och Lonely Planet i prosaform. Den kittlar köp- och resenerverna men inte så mycket mer.

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2001-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-27 16:32

Kategori: Recension | Recension: #290

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?