Ännu en bra sakprosabok! Det är någonting med utgivningen av sakprosan i Sverige år 2016. Jag tycker mig hela tiden snubbla över böcker som är elegant paketerade och skrivna med en smakfull språkdräkt. De är sprungna ur omfattande faktainsamling som ökar trovärdigheten. Jag blir sannerligen imponerad över att det finns så många intelligenta tänkare, samhällsvetare, historiker, författare och journalister på vår jord.

Den bok jag nyss slagit igen pärmarna på är en antologi med berättelser av sverigefinska medborgare i Sverige. Redaktören Kristian Borg har samlat texter som skrivits av barn eller barnbarn till den generation som arbetskraftsinvandrade till Sverige under 1950-, 1960- och 1970-talet.

Skribenterna är alla unika och några skriver utifrån personliga erfarenheter medan andra återger sociologiska studier som de bedrivit. Det skulle kunna vara en bok som släpper in oss i hopplöshetens boning men jag upplever absolut ingen gnällig klagovisa. Tvärtom, här tas ett snyggt grepp om två ämnesområden: stereotyper och klassamhälle. Forskning och studier silas till knivskarpa sammanfattningar. Ofta glimmar det till av fighting spirit*. Tacksamhetskänslor liksom blandas med glödande motstånd. Även om det ibland handlar om fakta glider tankarna vidare i existentiella frågor som är universella. Därmed lyckas boken omvandla ordet arbetskraftsinvandring till något mer än en nationalekonomisk term. Iakttagelser, upplevelser är så levande att jag tror mig sitta och lyssna på goda vänner, som alla är värda att omnämnas: Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Ivar Andersen, Kristian Borg, Maziar Farzin, Eija Hetekivi Olsson, Nanna Huolman, Andreas Ali Jonasson,  Domino Kai, Mats Kolmisoppi, Tuija Nieminen Kristofersson, Lina Puranen, Victoria Rixer, Kaisa Syrjänen Schaal, Zac O’Yeah, Marja Ågren.

Många texter nästan andas en outsagd fråga. Varför glömmer majoritetsgruppen i ett samhälle bort att vara nyfiken? Den som har sluppit krig och har en obruten linje med föräldrar-mor-/farföräldrar tycks se livet med sommarstuga och båtsemestrar à la Saltkråkan som självklar. Eller fjällresan med skidåkning. Den som lämnat sitt hemland äger ibland enbart en resväska med ett fåtal kläder, möjligen något fotografi av en kär vän eller familjemedlem. Många gånger uppstår ett vakuum, ja närapå en existentiell tomhet när den som invandrat ALDRIG får en nyfiken fråga: ”Din dröm om frihet, hur ser den ut?”

Boken uppvisar många konkreta exempel på förluster som följer när en människa byter hemland. Redan tidigt förändras språket. I det nya landet kläs slang, samhällsnyheter och trender inte längre i förstaspråkets dräkt. Språket som talas av majoriteten tränger sig in och kommande generationer (barn, barnbarn) blir undervisade i majoritetsspråket. Vi möter här en skribent som inte fått finska språket som liten, men som med jävlar anamma** bestämt sig för att lära sig det som vuxen. För honom är språkresan en berikande erfarenhet.

Funderingar kommer i rullning i några skildringar av personer som är jämförbara med den mytiska, stereotypa bilden av en finsk arbetskraftsinvandrare. Det känns viktigt att påpeka att stereotypen är en uppfinning av majoritetsgruppen, vilket också analyseras grundligt i ett av bokens bidrag. Det är inte självklart att mottot ”det är viktigt att arbeta hårt och göra sitt bästa” har sitt ursprung i den individuella fria viljan. När jag personligen börjar kisa med mina ögon, kan jag föreställa mig att flera hårt arbetande finska invandrare hade andra världskriget i färskt minne. En stupad far vid fronten. Kvar i Finland fanns kanske en morbror som var krigsinvalid eller en faster som var änka med flera små barn att försörja. I en sådan backspegel är det nog svårt att ”klaga”. Hård och tung teknisk industri eller kvällstimmar med lågt betalda städuppdrag sliter likafullt enormt hårt på kroppen. Priset är högt i form av förslitningsskador, smärta och låg pension. Jag vill rekommendera dem som förespråkar ”enkla jobb” år 2016 att läsa flera av bokens texter just av denna anledning. Historielöshet är ingenting att sträva efter.

Som jag nämnde tidigare tycks byte av hemland alltid innebära en viss förlust. Men någonstans i mängden av sverigefinnar finns också människor som velat lämna bygden de vuxit upp i. I alla tider har människan önskat sig en bättre standard eller en bättre möjlighet att utveckla sina färdigheter. Någon kanske fylldes av drömmen om att hitta någon annan hjärtevän än grannfamiljens son? Litteraturen om sverigefinnar skulle kunna växa än mer och kanske nästa antologi fylls av historier med outsinlig upptäckarglädje, exempel på överraskande allianser och brobyggande? Den rika dynamik som uppstår mellan människor av olika härkomst, den finns nämligen omkring oss. Hela tiden.

*= sisu (som det heter på finska)
** = sisu (ja, det är ett fantastiskt finskt ord)