Originaltiteln på Ilka Tampkes debutroman Albions dotter är Skin och den fångar berättelsens kärna betydligt bättre än den generiska titel som förlaget valt. För i det keltiska Britannien år 43 efter Kristus är det din hud, det vill säga ditt totem, som ger dig din ställning. Och är du ett fosterbarn, som romanens huvudperson Ailia, så har du överhuvudtaget ingen ställning. Du är kastlös, obetydlig, bokstavligen ingenting.

Som tur är, och kanske inte helt oväntat, så tar Ailia sig ändå fram i världen. Annars vore det väl inte en spänningsroman värd namnet. Hon tas om hand av tjänstepersonal som står nära stammens drottning och när det efterhand visar sig att hon bär på stora dolda krafter samtidigt som den keltiska kulturen riskerar att utplånas under den romerska invasionen av Britannien (initierad av kejsar Claudius) så blir frågan hur långt hon kan gå utan att känna till sitt totem.

Här finns ett frö till något intressant och dessutom är det en fråga som förefaller mer aktuell än någonsin: vem är du om du inte tillhör en grupp? Svaret tycks idag återigen vara: ingen alls. Finns det längre individer i sin egen rätt eller har det blivit omöjligt att längre se en människa som något annat än som representant för sitt kön, sin etnicitet, sin hudfärg, eller sin sociala grupp? Det symboliska hudtänkandet har ersatts av ett konkret och påtagligt sådant.

Albions dotter är förstås inget inlägg i någon identitetspolitisk debatt, jag bara konstaterar att vi ingalunda har befriat oss från ett tänkande som var aktuellt även för tvåtusen år sedan.

Det leder oss också in på vad som känns som det största problemet med en bok som Albions dotter. Även om författaren har läst in sig på ämnet och besökt platserna för handlingen och gjort sig mån om att fylla berättelsen med olika markörer (tekniker, föremål, riter och så vidare) för att placera berättelsen i tid och rum så känns det aldrig som att vi är riktigt där.

Och då är det ändå inte de övernaturliga inslagen som är problemet.

Anledningen är att både dialogen och psykologin mer antyder att det är år 2016 än år 43. Det känns snarare som om vi befinner oss på ett kontor i en västerländsk storstad – där vi ser flickan utan rätt bakgrund eller universitetsexamen som strävar efter att få chefens uppmärksamhet för att kunna stiga i graderna – än i en järnåldersby i historiens gryning.

Kanske är det nödvändigt i den här typen av underhållning. För jag menar inte att man i en historisk roman behöver sträva efter något slags arkaiserat språk som ska ge en illusion av autenticitet men det är ofrånkomligt så att det är svårt att verkligen känna ett engagemang i Ailias öden när man inte riktigt tror på henne.

Så när förlaget på omslaget hänvisar till Grottbjörnens folk så är det inte helt fel ute (det är de däremot när de i baksidestexten påstår att Ailia är född år 43 och inte år 28 som det klart sägs i berättelsen). Jean Auels megasuccé från åttiotalet var ju inte heller känd för sin arkeologiskt korrekta beskrivning av livet på stenåldern men bjöd på skamlös underhållning som sålde böcker i miljontal.

Och på sätt och vis är det väl det enda väsentliga bedömningskriteriet på en underhållningsroman: är den underhållande? Tämligen, skulle jag säga. Om första halvan är något seg så tar det sig ändå efterhand och flyter på allt bättre för att till slut bli ganska spännande.