Det är så klassiskt, ändå gör jag det – trampar i förväntningsfällan. Jag vet inte hur man ska undvika att hamna där, om man ska sluta läsa sina favoritförfattare eller om man ska sluta förvänta sig. Jag kan inte göra något utav det, därför är det oundvikligt. Jag blir besviken för att jag har förväntat mig så mycket av den här boken. Debuten S som i Syster kom för 3 år sen, jag slukade och älskade den.

Redan efter de första raderna i Titta inte bakåt anar jag att den här boken inte alls är som S som i syster, det är den inte heller. Det är främst det pratiga, resonerande språket i inledningen och det raka, du-tilltalet som gör att jag distanserar mig.

Men hur kom det sig att jag blev en sån rädd liten kanin? Det kan vara detsamma förresten, för tillfället iallafall. Jag avskyr berättelser som börjar långsamt och långtråkigt, när berättelsen riktigt njuter av att höra sin egen röst. Visst vill jag plantera ett filosofiskt frö inuti er, men jag tror man måste hushålla med tiden och jag tror ni (och inte minst jag själv då) skulle bli besvikna om detta började som ett smetigt sömnpiller om mig mig mig och mina svårigheter.

Jag vet inte om Nina Wähä är ironisk när hon skriver det här, och i efterhand kan jag tycka att det är ganska komiskt, för det är just så jag upplever romanens inledning. Men jag vill inte ha roligt när jag läser.

Här tillhör berättarrösten Alexandr, den ena av de två huvudkaraktärerna i Nina Wähäs roman. Det är 1960-tal och han flyr från kommunistiska Bulgarien med USA som mål. Han har som ambition att bli författare och drivs av sina drömmar och visioner, övervinner sin rädsla och börjar målmedvetet färden mot det första delmålet: Italien.

I vår tid, i mitt Stockholm lever Sabina som egentligen heter något annat eftersom Sabina bara är hennes artistnamna på strippklubben som hon jobbar på. Hon är så stereotyp och cynisk som man bara kan vara när man är tjej och strax över 20. Tvärtemot Alexandr har hon inga ambitioner eller drömmar och skyller sitt halvdana liv på sina föräldrar. Hon är precis som alla andra 20-någonting tjejer i Stockholm som jag läser om. Jag har precis läst Josefin Palmgrens debut Engångsligg och blandar ihop Sabinas resonemang med Palmgrens huvudkaraktär Klems resonemang. För resonerar gör de, långt och mycket.

Med killar är det mera raka rör, man säger vad man menar och blir man osams kan man alltid knulla och bli sams. Det där sista var ett skämt, men jag ska inte sticka under stol med att jag vid någon tidpunkt har legat med de flesta av mina killkompisar /…/ Man förstår varandra mycket bättre. Och framför allt är det lättare att hitta folk att para ihop sina vänner med när man vet vad de har för sexuella preferenser.

Sabina hittar Alexandrs berättelse i en låda hemma hos en äldre man som hon träffar på klubben där hon jobbar och så flätas de båda berättelserna in i varandra. Nina Wähä gör det med en skicklighet och en lätthet som gör att jag till slut ändå förtrollas in och kan bortse från pratigheten i språket och svepas med. Men ändå känns det inte som att jag utsätts för det som karaktärerna utsätts för. Jag delar Alexandrs och Sabinas liv med dem för en stund, mer än så blir det inte.

Däremot är det fortfarande en bok att vilja ha i sin bokhylla för att den är så fantastiskt snygg. Självklart är det Lotta Kühlhorn som har gjort det turkosa omslaget med pilar och röda bokstäver och en häst. Och jag har ju alltid varit svag för hästar.