Himlen i Bay City är grålila. Framsidan av boken har en vacker kall violett färg, baksidan är ljust jeansblå. Innan jag börjar läsa fastnar min blick ofta på boken, på just den vackra grålila färgen. Det går en skarp skiljelinje mellan färgerna, på boken rygg skiljs de båda himlafärgerna åt.

Romanens huvudperson Amy lever med båda dessa himlar, den grålila i barndomens Bay City och den ljusblå som hon styr sina jumbojetar över i vuxenlivet. Amy, hennes mamma och moster lever i en slags symbiotisk galenskap –folie à trois – ett triangeldrama som utgår från deras kollektiva oförmåga att lämna det förflutna bakom sig. Amys mor flyr till en man som inte vill ha henne och klamrar sig fast vid minnet av en död baby, Amys syster Angie, ständigt närvarande som en påminnelse om det som kunde, och borde ha varit. För Amy känner hon bara avsmak, det är minnet av den döda dottern som omhuldas.

Angie hemsöker även Amy, som ett litet förmultnande skelett med osannolika krafter. Amys moster organiserar och städar maniskt familjens plåthus, lika maniskt som hon ber till den obarmhärtiga gud hon adopterat i ett fåfängt försök att kasta av sig sin historia. Inom henne, och längst inne i hennes garderob finns hennes kaos, bilder av familjens förflutna i Europa, den osynliga delen av galenskapen. I Amy förenas ångesten över ett förflutet som hon inte upplevt med en tonårings livsleda och vrede mot världen. En explosiv blandning som får sitt utlopp under natten den 4 juli.

Den kvinnliga galenskapen är ett tacksamt tema. Allt från den galna hustrun på vinden till det anorektiska räknandet av kalorier i gurka kan utforskas, exploateras, beskrivas, utnyttjas i det oändliga, tycks det. Den manliga galningen smyger i buskar och styckar sina offer i garaget, den kvinnliga galningen kväver sitt barn och dränker sig i floden.

Amy mördar hela sin familj – kanske – och gömmer sig i ett träd för att invänta morgonen. Dådet ger henne inte den förlösning hon hoppats på. Det hade varit att underskatta kraften hos kvinnornas kollektiva galenskap. Hon lyckas att rent fysiskt lämna Bay City, Michigan bakom sig, men hon kommer inte undan dess himmel. Inte läsaren heller. Den grålila himlen återkommer ständigt, på varje sida, boken igenom, suggestiv och stämningsskapande. Vi befinner oss också i Bay City, i det kliniskt rena plåthuset under den tryckande grålila himlen. Ingen som har några som helst krav på sin tillvaro kan vara lycklig där.

Amy är lycklig på K-mart där himlen inte kommer åt henne och lever upp i det obarmhärtiga ljuset från lysrören. Samtidigt som hon är bunden till sin mor och sin moster genom galenskapen, står hon märkligt utanför all samvaro, hon har separerat sig själv från dem runtomkring och verkar inte hysa några djupare känslor för någon. Ingen är egentligen betydelsefull nog för att inte bli kvarlämnad i plåthuset. Det är naturligtvis önsketänkande att kunna göra sig fri från dem alla, och istället smyger de efter Amy, som ständigt närvarande skuggor.

Den vuxna Amy har en dotter, symboliskt passande nog döpt till Heaven (även om jag mest tänker på en Virginia Andrews-roman med samma namn, distraherande men logiskt eftersom den också behandlar galenskap, om än på ett lite mer … tja, på ett annat sätt). Heaven blir Amys livlina, vägen tillbaka från vansinnets gräns. I Amys hjärna är händelserna i Bay City bara en naturlig fortsättning på det lidande familjen utsattes för i Auschwitz, en bekräftelse på att familjens öde är att utplånas.

Det är väldigt svårt att väja sig mot Amys vrede och ångest och jag kommer på mig själv med att välja andra böcker att ta upp och läsa, så att läsningen tar över två veckor. Det är den typen av bok som lämpar sig för läsning i mindre portioner, som kräver en del smältning för att läsaren ska kunna ta till sig det goda och gå vidare.