Recension

: När kejsaren var gudomlig
När kejsaren var gudomlig Julie Otsuka
2014
Bonniers
8/10

Att plötsligt vara Fienden

Utgiven 2014
ISBN 9789100136604
Sidor 167
Orginaltitel When the emperor was divine
Översättare Ulla Roseen
Först utgiven 2002

Om författaren

julie otsuka Foto: Robert Bessoir.

Julie Otsuka föddes 1962 i Palo Alto i Kalifornien, är utbildad på Yale och Columbia och debuterade 2002 med romanen When the Emperor Was Divine. 2011 kom hennes uppmärksammade och prisbelönta andra roman, The Buddha in the Attic (på svenska 2012 som Vi kom över havet). Otsuka bor numera i New York.

Sök efter boken

Det är förstås inget ovanligt att översättningar publiceras i en annan ordning än den böckerna från början är publicerade i. Julie Otsukas prisbelönta andra roman, Vi kom över havet, kom på svenska redan för ett par år sedan. Först nu kommer debutromanen När kejsaren var gudomlig och jag förstår absolut varför.

Även om båda är riktigt bra romaner med ett angeläget, till stor del gemensamt tema, så är Vi kom över havet något mer, något ganska enastående. Samspelet mellan form och innehåll, Otsukas sätt att berätta förhöjt, poetiskt och samtidigt mycket handfast om ett kollektiv – japanska kvinnor som kom till USA i början av 1900-talet för att gifta sig med okända, tidigare invandrade japanska män och så småningom försvinna från sina lokalsamhällen efter Japans anfall på Pearl Harbor 1941 – var oerhört imponerande, drabbande och fantasieggande.

Jag kan inte låta bli att tänka att jag hade läst den delvis annorlunda med När kejsaren var gudomlig i bagaget.

Temat är som sagt till stor del detsamma, men När kejsaren var gudomlig börjar först 1942, när en kvinna på väg till biblioteket stannar upp framför ett anslag i sin hemstad Berkeley i Kalifornien. Det är ”evakueringsorder nr 19” och kvinnan vänder hem igen för att packa för sig och sina två barn. Maken är redan fängslad, ivägsläpad mitt i natten av oklara skäl, och nu ska resten av familjen, som alla andra amerikaner av japanskt ursprung, också bort. Vart vet de inte.

Kvinnan packar. Städar. Plockar undan. Gräver ner silvret i trädgården. Gör sig av med husdjuren. Fäster hemnyckeln i en kedja om halsen, sätter sig och barnen på det anvisade tåget utan att veta vart de är på väg. De reser i flera dygn. Rullgardinerna måste vara nere när de passerar genom en stad, så att inget ska behöva se att de är japaner. Någonstans kastas ändå en sten genom ett fönster och så småningom kommer de fram till interneringslägret i Utahs öken.

Otsukas skildring är oerhörd lågmäld, stilen på gränsen till isbergsteknik. De stora reaktionerna och frågorna lämnar hon åt läsaren, men istället för att ta ett steg ifrån sina huvudpersoner och låta dem tona ut ur synfältet i och med interneringen som hon gjorde i Vi kom över havet, kliver hon i När kejsaren var gudomlig istället närmare. Efter åren i lägret, innanför bevakade stängsel, i dragiga baracker, i kön till kantinen och den eviga sanden, övergår tredjepersonberättandet till ett ”vi” när barnen och deras mamma återvänder till huset de tvingats lämna mer än tre år tidigare.

Längst bort i korridoren, i rummet där hon hade låst in våra värdefullaste saker – vår View-Master, vår Electrolux, vår samling av gamla Dime Detectives, bröllopsservisen som hon hade dukat med bara på söndagar (Varför använde vi inte det där porslinet varenda dag i veckan? skulle hon sedan fråga) – fanns det nästan ingenting alls kvar. Tomma kartonger låg strödda över golvet, och på fönsterbrädet stod resterna av något gammalt Monopolspel prydligt uppradade: ett par vita tärningar, ett litet rött hotell, världens minsta gröna trähus.
Det hade läckt in vatten genom en spricka i taket och på väggarna var det bruna fläckar och rött klotter med ord som fick oss att vända bort blicken. ”Vi får måla över dem”, sa vår mor, och flera månader senare, när vi hade pengar att köpa färg för, gjorde vi det, men på många år kunde vi inte få de där orden ur våra tankar.

Den namnlösa familjen är på en gång specifik och allmängiltig och deras återkomst till Berkeley hör till romanens kanske allra starkaste avsnitt. För hur lever man vidare med denna nya kunskap om att man när som helst kan stötas ut, utses till fiende enbart på grund av sitt etniska ursprung? Utan att snegla i ögonvrån: i vilken grannträdgård finns mammas älskade rosenbuske? Vem av dem är det som numera dammsuger med vår Electrolux?

Hur ska man undvika att betraktas som inkräktare för all framtid? Räcker det att aldrig mer nämna den japanske kejsaren vid namn? Att skicka med barnen sylt- och jordnötssmörssmörgåsar istället för risbollar till skolan? Vem vill de att man ska vara för att få leva i fred? Få höra till?

Ella Andrén

Publicerad: 2014-05-03 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-15 10:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5659

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?