Recension

: The Embassy of Cambodia
The Embassy of Cambodia Zadie Smith
2013
Hamish Hamilton
7/10

Life is like a set of badminton?

Utgiven 2013
ISBN 9780241146521
Sidor 69
Språk engelska

Om författaren

Zadie Smith är född 1975 och utbildad vid Cambridge University. Hon bor i London och New York, där hon också undervisar i skrivande. Smith slog igenom med romandebuten Vita tänder 2000. 2002 kom Autografjägaren, 2005 Om skönhet och 2012 NW.

Sök efter boken

Det är formgivningen som gör det. Zadie Smiths The Embassy of Cambodia är en mycket nätt, oerhört snygg liten volym som bara måste få följa med hem. Att den är just Smiths är ärligt talat helt underordnat; det jag faller pladask för är det matta skyddsomslaget, de rena linjerna och färgerna, den där stilrena, klassiska Penguin-looken (Hamish Hamilton är ett imprint till Penguin): färgfält, symboler, text.

Som många andra läsare runt min ålder var jag helt blown away av Smiths debutroman Vita tänder i början av 00-talet, blev ganska ordentligt besviken på Autografjägaren, och aldrig riktigt tillbakavunnen av Om skönhet. Senaste romanen, NW, har jag inte ens läst, även om jag blev en smula sugen på det av Björns recension.

The Embassy of Cambodia knyter an till välbekanta Smith-teman, men är på samma gång något ganska annorlunda än de där tjocka, myllrande och ibland bångstyriga romanerna. Till att börja med är den förstås knappt en roman alls – med endast 69 sidor ramlar man väl egentligen ur definitionen? Fast sak samma, den är ändå upplagd som en roman i miniatyrformat, med 21 små kapitel numrerade som ställningen i ett badmintonset, från ”0 – 1” till ”0 – 21”.

På Kambodjas ambassad spelas det nämligen badminton. Ingen vet vilka som spelar eller varför. De boende i Willesden, längs den långa gata där Fatou passerar ambassaden varje måndagsförmiddag på väg mellan sin arbetsgivares hus i gatans ena ände och klubben där hon simmar i smyg i andra änden, ser bara fjäderbollen röra sig fram och tillbaka över den höga muren. ”Pock, smash. Pock, smash.” Först en mjuk båge åt ena hållet, och så en hård smash tillbaka. Pock, smash. Igen och igen.

Invånarna i Willesden undrar ju lite. ”Who would expect the Embassy of Cambodia?” inleds berättelsen. ”Nobody.” Den här relativt välbeställda gatan i Willesden i nordvästra London är ingen vanlig adress för en ambassad. Och Kambodja?

When the Embassy of Cambodia first appeared in our midst, a few years ago, some of us said, ’Well, if we were poets perhaps we could have written some sort of an ode about this surprising appearance of the embassy.’ (For embassies are usually to be found in the centre of the city. This was the first one we had seen in the suburbs.) But we are not really a poetic people. We are from Willesden. Our minds tend towards the prosaic. I doubt there is a man or woman among us, for example, who – upon passing the Embassy of Cambodia for the first time – did not immediately think: ‘genocide’.

Trots den lite speciella, kollektiva berättarrösten (”we, the people of Willesden”) är huvudpersonen i The Embassy of Cambodia en: Fatou, flykting från Elfenbenskusten och numera hemhjälp åt familjen Deweral i Willesden. När Fatou läser om en ung kvinna som hållits som slav i ett annat Londonhem överväger hon eftertänksamt ifall hon själv skulle kunna betraktas som slav. Hon har ju inte sett till vare sig sin lön eller sitt pass sedan hon kom till Dewerals. Hon bemöts ofta otacksamt, ibland rent förolämpande och ett par gånger har frun i huset örfilat henne. Men nej, tänker hon, hon kan ju i alla fall lämna huset och till och med stjäla sig till måndagsförmiddagarnas simturer. Slav är hon nog inte.

Smith gestaltar Fatous liv lågmält, nästan svalt, men hennes tillvaro, hennes funderingar, den lilla motståndshandlingen i att utan arbetsgivarens vetskap gå och simma på deras klubbmedlemskap, men ännu mer hennes storsinthet i relation till deras egen medelklassiga småttighet berör. Den knyter henne också samman – och jag får erkänna att jag måste googla badminton (träffande nog en sport med kolonial historia) en smula för att inse kopplingen – med den där personen på andra sidan muren som gång på gång lägger sina mjuka servrar men får dem aggressivt tillbakasmashade.

Förtröstan står med andra ord att finna i det faktum att 21 poäng i badminton endast är ett förlorat set. Matchens utgång står fortfarande öppen.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-05-03 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-02 22:24

Kategori: Recension | Recension: #5660

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?