Ursula föds 1910 med navelsträngen om halsen. Doktorn är försenad och hon dör utan att dra ett andetag. Så kan det gå.

Ursula föds 1910 med navelsträngen om halsen. Doktorn hinner precis i tid med sin sax. När hon är fyra åker hennes familj på badsemester, en stor våg sveper ut lilla Ursula i havet och hon kan inte simma. Så kan det gå.

Ursula föds 1910 med navelsträngen om halsen. Doktorn hinner precis i tid med sin sax. När hon är fyra åker hennes familj på badsemester, en stor våg sveper ut lilla Ursula i havet och en skarpögd främling räddar henne. 1918 bestämmer sig familjens piga för att åka in till London och fira krigsslutet, kommer tillbaka med spanska sjukan och smittar Ursula. Så kan det gå.

Ursula föds 1910 med navelsträngen om halsen. Doktorn hinner precis i tid med sin sax. När hon är fyra åker hennes familj på badsemester, en stor våg sveper ut lilla Ursula i havet och en skarpögd främling räddar henne. 1918 bestämmer sig familjens piga för att åka in till London och fira krigsslutet, och på något vis som hon inte riktigt kan sätta fingret på vet Ursula att hon måste stoppas.

Jo, Kate Atkinson är tillbaka. Borta har hon väl aldrig varit, men jämfört med 90-talsromaner som Känslomässigt udda och Mänsklig krocket fastnade jag aldrig för hennes Jackson Brodie-böcker; småputtriga brittiska deckare finns det ju så man kan gödsla med dem. Men med Life After Life slår hon ihop alltihop; de detaljerade och drivande handlingarna från deckarna och de fantastiska personporträtten och funderingarna över livet från sina tidigare böcker.

Grundidén här, att låta en person uppleva samma händelser flera gånger tills det blir rätt, är i sig inte ny; Måndag hela veckan, någon? Eller Ken Grimwoods 80-talsklassiker Replay? Men Atkinson håller klokt nog igen på det fantastiska här, låter inte Ursula bli den där som vet allt och fixar allt, utan utnyttjar i stället fullt ut de möjligheter handlingen ger henne att skissa 1900-talet från olika synvinklar, utforska alla de där ville-vore-bleve-kunde-konjunktiven alla går igenom. Ursula föds om och om igen, lever, gör lite olika val, dör och startar om igen – aldrig helt medveten om det, men konstant med en mystisk känsla av déjà vu, och minsta lilla val, minsta försök att göra något på ett annat sätt leder till en helt annan punkt. Samtidigt är det ju tidigt 1900-tal i England, med allt vad det innebär av fasta köns-, klass- och folkroller och outtalade förväntningar. Och vad hon än gör väntar ju andra världskriget, Blitzen, London som läggs i ruiner, ransoneringarna, familjetragedierna, miljoner människor som går upp i rök; åt vissa saker finns ju inget att göra, vissa saker kan ju inte förutsägas. Eller…?

Life After Life är en av de där härliga romanerna som ger fan i att begränsa sig, som vill göra allt; som ställer sig med ena benet i klassisk engelsk historia med Austen-sarkastiska hjältinnor, rävar i trädgården och en kopp te som bot mot allt från hjärtesorg till bombmattor, samtidigt som det någonstans under ytan bubblar en smart postmodern idé (inte för inte är Atkinson Buffy-fan) om att beväpna sig mot livets faror genom att förstå hur historien ser ut. Historien är varken linjär eller cirkulär, konstaterar Ursula vid ett tillfälle; den är en palimpsest, konstant överskriven, omskriven, utsuddad och återupprättad, men aldrig helt rensopad. Och ibland är det inte bara segrarna som får berätta den. Så kan det faktiskt gå.