Under nästan sextio år läste engelsmannen Alistair Cooke upp sitt ”Letter from America” i etern via BBC, i ett svårslaget rekord. Han dog med stövlarna på, det allra sista programmet sändes i februari 2004. Han avled en månad senare i sin våning på Manhattan, med utsikt över Central Park. Alla som följde hans personliga och mycket informativa tv-serie om USA – den sändes också i Sverige – kommer ihåg hans stora hyllvägg med böcker om Amerika. De var ordnade efter kontinenten, med Florida-litteratur längst ner i högra hörnet och böcker om The Pacific Northwest diagonalt i motsatta hörnet.

Men hans mångåriga rapporter från det stora landet i väster byggde minst lika mycket på självsyn som på läsning. Efter Cambridge läste han vid Yale och Harvard, och blev snart både bofast som transatlantisk reporter, och amerikansk medborgare. I tjugofem år var han USA-korrespondent för London-tidningen The Guardian, och alltså nästan dubbelt så länge för BBC där han hann med 2869 program. Några av dem finns utlagda på nätet, med hans behagligt sonora stämma.

Många har kommit i bok, liksom hans intressanta essäsamling Six Men, om möten med bland andra Chaplin och Humphrey Bogart. När en assistent gick genom hans papper några veckor före hans död hittades djupt inne i en garderob ett manuskript som förläggaren inte trodde folk skulle vara intresserade av just efter kriget (fast John Gunthers motsvarande Inside USA kom i väldiga upplagor ett par år senare). Manuset blev liggande i malpåse i sextio år, det har det inte farit illa av. Man grips av en viss nostalgi efter en svunnen tid i dessa tolv kapitel om en resa runt USA per flyg och tåg men mest med bil (en elegant strömlinjeformad Lincoln Zephyr).

Det handlar om krigets Amerika, men med oväntade paralleller till dagens USA. Omedelbart efter attacken på Pearl Harbour klassades tvåtusen japanska män som en säkerhetsrisk och arresterades. Men sjuttiotusen andra amerikanska medborgare förpassades snabbt till tio läger i Lone Pine, i Kaliforniens isolerade bergstrakter, utan någon chans till rättegång (en händelse bekant från boken och filmen Snow Falling on Cedars).

Alistair Cooke är imponerad av hur snabbt krigsindustrin tagit fart. Genom rationaliseringar byggs fartyg på fyrtio i stället för som tidigare tvåhundra dagar – utan dessa Liberty Cargo-båtar som ingick i lend lease-programmet skulle England haft det än värre under kriget. Men han ser också hur landsbygden avfolkas när industrin går på högvarv, och hur bönderna får klara sig utan sina söner som skeppas iväg som soldater. Han talar sig varm för typiskt amerikanska företeelser, som en drugstore med soda fountains (och glömde aldrig trots sina många amerikanska år att se på landet och händelserna med en främmande observatörs klara blick).

Mest lyrisk är han när han på hösten 1942 mot slutet av sin kontinentala resa kommer till New England, med flammande lönnar och vita kyrkspiror. Men där finns varken cider eller lönnsirap: dels behövs stålcisternerna för kriget, dels finns inte folk nog att hjälpa till vid skörden. Allra mest positiv är han när han kommer till Dartmouth College i New Hampshire, en oas av gedigen bildning i vildmarken – en entusiasm jag delade när jag efter studenten hamnade där, drygt tjugo år senare.