Recension

: Värst i klassen
Värst i klassen: Berättelser om stökiga pojkar i innerstad och förort Rickard Jonsson
2015
Ordfront
7/10

Har skolstök ett kön – och en hudfärg?

Utgiven 2015
ISBN 9789170378454
Sidor 184

Om författaren

Rickard Jonsson (född 1971) är docent vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Han disputerade 2007 med avhandlingen Blatte betyder kompis. Om maskulinitet och språk i en högstadieskola. 2012 var han tillsammans med Lucas Gottzén redaktör för antologin Andra män. Maskulinitet, normskapande och jämställdhet och 2015 kom Värst i klassen. Berättelser om stökiga pojkar i innerstad och förort.

Sök efter boken

Stökiga killar. Klassens värstingar. Kanske har berättelserna om pojkarna som inte vill eller förmår anpassa sig till skolans skötsamhetsnormer funnits lika länge som skolan i sig? Hur berättelserna om dem sett ut har dock förändrats över tid.

För några decennier sedan hade berättelserna om skolans värstingar fortfarande en ganska entydig betoning på klass. De som bråkade, skolkade eller helt enkelt inte kunde sitta still i klassrummet sades schablonmässigt heta saker som Jimmy, Ronny, Conny och Sonny – arbetar- eller underklassklichéer vars föräldrar jobbade på bruket, i gruvan, som vårdbiträden eller städerskor eller var förtidspensionerade eller sjukskrivna.

På senare tid har de stökiga pojkarna fått en delvis annan hemvist. Istället för Jimmy och Sonny sägs de heta företrädesvis Goran eller Muhammed, bo i förorten och, inte minst, tala Rinkebysvenska. Normen, skötsamheten, har förutom den tidigare medelklasskodningen, fått en påtagligt etnisk aspekt. Skötsamheten har blivit svensk.

I Värst i klassen har Rickard Jonsson träffat elever i en innerstadsskola och en förortskola för att prata om etnicitet, skolprestationer och stök. Vad han finner är förstås berättelser om de stökiga pojkarna, men också om deras motpol, de skötsamma. Om svenskheten. Det är samtal som inte sällan tassar kring känsliga områden, som ständigt förhandlar vad man får uttrycka och hur. I svenskheten ingår ju inte minst att vara tolerant och bejaka mångkulturen.

Ordet blandad är användbart när det talas om olikhet. Begreppet fylls med uteslutande positivt innehåll samtidigt som det pekar ut en skillnad. Den som talar positivt om blandning visar på samma gång upp en antirasistisk hållning. Men uttrycket ”allt från … till …” sätter på samma gång in blandningen i en skala med två ytterligheter. I den ena änden kommer innerstadens platser, i den andra förorten.

Kanske kan medvetenheten om det där skillnadsskapandet, allt det vi tenderar att få med som barlast också när vi menar väl, faktiskt lära oss något väsentligt om varför de här skillnaderna är så svåra att bli av med? Säkert är i alla fall att koppling mellan kön, etnicitet och skolproblem är något många elever på ett eller annat sätt känner sig tvungna att förhålla sig till.

Unga som kallas invandrare kan anta en rad olika förhållningssätt till schablonberättelserna som omger dem. De kan ta avstånd från dem, bli upprörda över dem, parodiskt imitera eller med stort allvar återge dem. Men den tycks inte kunna lämnas okommenterad.

Ella Andrén

Publicerad: 2016-02-18 00:00 / Uppdaterad: 2016-02-15 06:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6463

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?