Tiger, tiger – grannens katt
tänker på dig dag och natt!

Det är hela baksidestexten till Åsa Linds och Johanna Hellgrens bilderbok Tiger, tiger, tiger. Om man slår upp hela omslaget, så att man samtidigt ser fram- och baksida, ser man ett litet barn som sträcker sig efter en tigerrandig katt, som i sin tur verkar allt annat än road.

Slår man ihop boken är barnet på omslaget bara närvarade som en utsträckt, girig hand, och, förstås, i kattens skrämda reaktion. Inuti boken är det istället katten som är mestadels frånvarande, håller sig på avstånd eller är på väg ut ur bild. Den gömmer sig, har förmodligen en massa andra saker för sig. Istället är katten där som en intensiv längtan. Barnet spanar och spanar, men ingenstans finns katten.

Katter är nog generellt mindre toleranta mot klumpiga små barnhänder än hundar, och det här är heller inte familjens katt, utan, som sagt, grannens. Inte heller han ser för övrigt alldeles förtjust ut över barnets besatthet av hans husdjur. Kanske är katten det lilla barnets första möte med en varelse som inte är det minsta intresserad av att anpassa sig efter barnets viljor och behov? Kanske är det därför den blir så spännande?

Tiger, tiger, tiger är en berättelse med få rader, helt på rim. Det tilltalar säkert ett ganska litet barns språkliga fantasi, även om jag själv inte är enormt imponerad av Åsa Linds rim. Det blir en hel del ”hej och hå/ ett och två” och ”ditt och datt”. Rytmen är däremot trevlig att läsa.

Joanna Hellgrens bilder är lite skrufsiga, liksom vilda, samtidigt som barnets vardagsmiljö, den skräpiga gården bakom husen med bilar nära inpå, framstår som ganska trist och obarnvänlig. Bilderna av katten liksom utlovar något annat, nästan djungelaktigt. Kanske en natur i vidare bemärkelse att längta efter?