Den magiska julkatten. Smaka på det och associationerna som väcks. Magi, jul, katter. Gnistrande stjärnor, snö, tända ljus, mjuk päls, lussekatt. Och därtill akvareller målade på grovgrängat papper. De inledande orden höjer också förväntningarna:

Jag vill berätta för dig om när jag träffade en väldigt speciell katt. Han hette Sixten och jag glömmer honom aldrig.

Familjerna i området är ute i den närbelägna skogen dagen före julafton. Det grillas korv och dricks varm choklad och så dyker det upp en katt. En ovårdad strykarkatt som de vuxna inte vill se där men som huvudpersonen omedelbart fattar tycke för. Ett barn ger en hungrig katt en sotig korv och så följs de åt längre och längre in bland träden.

Det är upptakten till ett äventyr där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut och tidens obönhörliga tickande blir elastiskt. På ett annat plan kan man säga att det handlar om att tillsammans med någon kan man växa och våga något nytt.

Och det är väl vackert så men det känns också kort och rumphugget på ett sätt jag inte alls förväntat mig. Sidorna är få och släpper inte riktigt in mig. Jag betraktar vinterlandskapet inifrån och uppifrån, förstår intellektuellt men känner inte särskilt mycket. Kanske är det de där förväntningarna som ställer till det. Kanske är det vid närmare eftertanke så att det magiska inte är det som till det yttre framstår som magiskt, utan det som sker dessförinnan, stegen och vägen dit.

Bilderna är stämningsfulla men ganska ojämna, vilket väl inte är så konstigt med tanke på att konstnären inte var äldre än 16 vid bokens utgivning. De kringliggande miljöerna är oftast bättre fångade än porträtten av människa och katt, även om det finns en stor bild av Sixten som egentligen är den bästa i hela boken – blicken, leendet, snöflingorna, vinden i den gröna halsduken. Det upphöjda lugnet och distansen men med en fläkt av spänning.