Det är vårterminen innan studenten och Lex har genomskådat världen: gymnasiebetygshetsen, ytlighetsengagemanget, entreprenörsandan, mammas nya kille Bruno som är fööörfattttare, Mirandas blogg och allt annat. Som ett slags hämnd, ett motstånd, eller bara för att vara irriterande och testa hur det funkar att manipulera, bestämmer sig Lex för att skapa en blogg. ”Själens sår” heter […][...]

Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna. Så står det på baksidan av Julia Skotts Kroppspanik. Det uttrycket kan (till viss del) sammanfatta hela boken. Genom att genomskåda ett samhälle styrt av kropps-, vikt- och matfixering så till den grad att det blir en sorts panik försöker Skott få oss, samhällets invånare, att […][...]

”DET FINNS ETT ALTERNATIV TILL ALLT” Så står det på baksidan av Karolina Bångs seriebok Alternativet. Och ja, så känns det, i alla fall lite grann, efter att jag läst boken. Det börjar som en humoristisk kritik av självhjälpsböcker, utifrån det faktum att de flesta sådana böcker bygger på en superheteronormativ livssyn – och tron […][...]

Vårterminen 2013 skrev jag en magisteruppsats om mat i litteratur. Det som först fick mig att välja ämnet var en tanke kring hur mat liksom är ALLT (vilket varje ätstört samhälle vet). Jag ville visa hur matfrågan liksom infekterar allt, från personliga relationer mellan människor, och djur, till synen på världen i stort, från upplevelsen […][...]

När jag var liten var mitt favoritdatorspel ett inte så avancerat ett med Rosa Pantern som huvudperson. En gick runt i en skräckfantasivärld och löste mysterier. I en bana träffade Rosa Pantern en råtta. Råttan sjöng en sång om hur råttor genom århundraden blivit syndabockar, utstötta, de onda. Jag tänker på den sången när jag […][...]

Det börjar år 2014. Inga barn föds längre. Inga. Media rapporterar att världen är i chock. Efter en tid föds åter barn. Men de är inte vanliga barn. Jag har aldrig längtat efter barn, aldrig känt ett behov, aldrig velat. Varken på ett personligt, politiskt eller filosofiskt plan. Det finns ett foto på när min […][...]

De klassificeras enligt olika psykologiska typer. De är demimonder, gatflickor, ligistflickor, berglärkor, soutenörsflickor, bettlerskor, bordellflickor. De är vampyrer. De är psykiskt undermåliga. Psykiskt abnorma. De är samhällets bottensats. De har ingen plats i Historien om Sverige. De måste låsas in. Eva F Dahlgrens fascination – eller besatthet, beroende, närhet – började med Rasbiologiska institutets arkivs […][...]

Gregor är elva år, han bor i New York. Det är sommar och alla barn har åkt iväg på ett läger – utom Gregor som måste stanna hemma och passa sin tvååriga lillasyster, kallad ”Boots”, medan hans mamma jobbar. En dag går de ner i tvättstugan, Gregor och Boots. Och där, i ett hörn, hittar […][...]

Det börjar med en kropp. Kanske ett barn. Ett barn som är någons dotter. Kanske. Eller så börjar det med en tanke. Tanken om kroppen eller mamman eller något annat. Eller så börjar det i omgivningen. Omgivningen som definierar kroppen och tanken. Kanske som sjuk. Det fortsätter någonstans där. Där allt kombineras och smälter samman […][...]

Mira har tagit sig bort från landsbygden och den grova dialekten. Hon har gift sig med en man, framgångsrik, liksom lyxig, och har ett inredningstidningshus. Hon sitter inte i snabbköpskassan längre och dricker inte öl i plastmugg. Istället ägnar hon dagarna åt att vara smal och snygg. Sedan blir hon gravid. Minnen från förr dyker […][...]