Jag fascineras av Lex-Maya på samma sätt som jag fascineras av Veronika Larsson, eller av Hanna Widerstedt (och läsningen av Lex bok uppmuntrar mig att läsa långa rader flashbackinlägg om Widerstedt, och långa artiklar om Larsson). Här ställs frågor om identitet och intelligens på sin spets – vem är Maya (Veronika, Hanna)? Vem säger de smarta (och/eller korkade) sakerna som de säger?

Sara Kadefors senaste ungdomsroman är, likt Sandor slash Ida, en bok om en värld som är virtuell och fysisk, och hur det påverkar makten, möjligheten, synen på sanningen. Kadefors roman är också en asbra och stenhård kritik av kapitalismen. Den är ett genomskådande av ytlighet och entreprenörskapet, av nyliberalism, allianspolitik, individualismen, egetföretagande, lyckadhet, idén att en ska jobba på att sälja sig, och så vidare. Det är hårt, och härligt.

Men, kritiken körs också mot sånt som jag tänker att åtminstone jag sympatiserar med – som aktivism. Lex är ibland lite snabb med att göra alla sorters aktivister till någon sorts attention whores (och detta är alltså dåligt – och ja, jag tänker att det finns en sorts jantelag i det, kanske), och det skaver lite, samtidigt som diskussionen passar bra in i den aktuella debatten om hur politik görs – och då påpekar viktiga aspekter.

Dock är det mest befriande, och sjukt kul, när Lex kompromisslöst försvarar rätten att inte göra något, att inte bry sig, att vägra vara lyckad, att vägra sträva, vägra utveckling.

Samtidigt är inte heller Lex totalt odrabbad, eller helt ointaglig. Genom bloggandet blir det som att hon också ser ett sorts värde i, eller påverkas av, något sorts positivt budskap eller en kamp eller tankar som Maya har. Och det som först är renodlad ironi blir efter en stund något superallvarligt, uppriktigt. Och det är här det blir verkligt intressant: när gränsen mellan ironi och icke-ironi löses upp, och gör det på ett sätt som egentligen inte handlar om att närma sig, eller att befinna sig på gränsen mellan – utan snarare tycks handla om att dra ironin så långt att den blir allvar, och att vara så uppriktig att det blir parodiskt. I det är det som om all säkerhet och stabilitet liksom upplöses.

En behöver inte gilla alla fiktiva gestalter. En fiktiv gestalt, en berättarröst, behöver inte vara sympatisk för att en bok ska vara bra, läsvärd eller intressant. Men kanske måste något i gestalten eller det den säger, gör, är, befinner sig i (om det nu finns en gestalt inblandad) väcka någon sorts känslor. Jag hatar Lex och jag älskar Lex. Jag bryr mig om henne och därför måste jag läsa. Därför känns det så himla värt att läsa.

Samtidigt kan jag tänka att Kadefors roman på något sätt följer samma mönster av kritik-ironi-som-sen-uppgår-i-intas-av-en-sorts-ärlighet-som-kanske-är-en-anpassning. Jag tänker på detta: Att Lex trots sin kompromisslöshet, ilska, icke-engagemang, ändå gör en resa på ett sätt som liknar den fula glasögonormen som visar sig vara prinsessa (alltså ett ganska typiskt mönster). Det här med att Lex så lätt kan bli übercoola Maya. Jag tänker att det å ena sidan är en effektiv bild av hur en yta bara är en yta och att den är en konstruerad sak – å andra sidan känns det problematiskt att Lex är en sån person som lätt kan bli en Maya. Jag menar inte att det tar ifrån henne, som fiktiv gestalt, någon sorts legitimitet eller rätt att göra motstånd – men jag menar att perspektivet ryms inom ramarna för en sorts snygghet, accepteradhet, begriplighet, och att det kan vara bra att på något sätt, påpeka det. Vid något tillfälle uttrycker Lex själv det som att hon, som Lex, inte skulle kunna säga det som Maya kan säga, att budskapet, idéerna, åsikterna måste paketeras för att kunna föras in i den allmänna diskussionen, för att tas på allvar, bli lyssnade på. Det är kanske ett krasst och sorgligt konstaterande. Och jag tänker att det också kan appliceras på Lex bok som hel text. Alltså, Lex är, både som Lex och som Maya, en relativt begriplig person i en vit, västerländsk, medelklassig hetero-cis-normat-kontext, typ. Och det som händer när Lex blir Maya är kanske mer en gradskillnad.

Men den här gradskillnaden, förskjutningen (kanske är allt alltid en sorts gradskillnad?) visar också något betydelsefullt. Om anpassning. Om extrovert intimitet. Om vikten av att vara någon. Hur en blir sedd. Vem som kan tala, som får en röst, som kan säga vad.

Jag tänker att Lex bok på det sättet har en angelägenhet (konkret, politisk (ibland övertydlig, ibland inte: eller, en övertydlighet som ligger på ett handlingsplan, och med ett underliggande budskap som är långtifrån övertydligt eller enkelt). Samtidigt finns också en angelägenhet och ett värde i läsupplevelsen. Sättet som texten är rolig. Användandet av ironi och allvar. De olika, ibland supertydliga, ibland halvdiskreta, metanivåerna. Språk, skämt, humor och sorglighet. Det kompromisslösa i det.

Similar Posts:

• När livet inte längre kan kontrolleras
• Töntiga killen får snygga tjejen
• Språkligt fantastisk kärlek
• Äntligen ungdomsnoveller
• Varför kan de inte vara sams?

Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna.

Så står det på baksidan av Julia Skotts Kroppspanik. Det uttrycket kan (till viss del) sammanfatta hela boken.

Genom att genomskåda ett samhälle styrt av kropps-, vikt- och matfixering så till den grad att det blir en sorts panik försöker Skott få oss, samhällets invånare, att må lite bättre – och framförallt, att genomskåda lite mer.

Hon visar hur bantning inte funkar – och ifrågasätter varför en ens ska banta. Hon tar död på myter som kopplar samman tjockhet med ohälsa och lathet. Hon undersöker hälsofaran i bantningshysterin. Hon dissar BMI och kollar upp språkbruk kring fett och kropp.

I like it! Det är tufft och coolt och folkbildande på samma gång. Men det finns en del problem, tänker jag.

Dels, menar jag, finns det olika typer av kritik att framföra mot smalhetshetsen och det ätstörda (eller snarare viktstörda) samhällsklimatet. Det är dels den kritik som handlar om myterna, som att tjocka personer är sjuka (det är de inte, inte mer än smala människor) och om hur de kassa gå-ner-i-vikt-tipsen inte funkar och liknande. Sen är det den som på allvar genomskådar och ifrågasätter systemet, som frågar varför det är så himla viktigt att vara smal, varför smalhet är lika med skönhet, varför det är viktigt att vara snygg, och hur smalhet och snygghet har blivit en del av hur människor värdesätts. Det är den kritik som gör en intersektionell maktanalys av alltihopa. Som ser vem som tjänar på att folk vill gå ner i vikt, på att folk mår dåligt, på att folk ställer sig på vågen istället för barrikaden.

Skott framför båda sorternas kritik, men det är bäst när hon kör på den sista. Det är den jag upplever som verkligt kritisk, och farlig. Och då tänker jag att den första sortens kritik ibland liksom motarbetar, nästan normaliserar vikthetsen. Blir en mellanväg som inte riktigt funkar.

Samtidigt, det Skott gör är att ta hänsyn. Hänsyn till att även om en är en radikal person så kanske en inte alltid står emot trycket. Och då kan det behövas något mittemellan, kanske.

Ibland saknar jag också den helt genomtänkta intersektionella maktanalysen. Eller, jag skulle önska att den blev tydligare. Jag skulle vilja att det fanns ännu mer feminism, djupare diskussioner om klass och ras, och ännu mer kapitalismkritik. Helt enkelt, ibland önskar jag mig lite mer. Dessutom kan jag ibland störa mig på språkmässiga grejer, men det är mer som en petitess.

I ett avsnitt skriver Skott om den blogg hon drivit, och som lett till att hon skrev boken, bloggen Kroppsbilder. Hon berättar om hur hon blev kritiserad – och om hur hon på sätt och vis blev förvånad över det. Hon beskriver hur folk reagerade som om hon hade sagt att alla smala människor borde skjutas – vilket hon verkligen inte sagt – men det hon stod för var ju att alla människor skulle få vara och känna sig värdefulla oavsett kroppsform – hur kunde andra bli arga på det? Det här får mig att tänka på ett Audre Lorde-citat:

Caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and that is an act of political warfare.

Skott tyckte inte att hon egentligen hade extrema åsikter (vadå, alla är väl för allas lika värde?). Men jag tänker att det hon säger: att alla människor kan och får må bra, kanske är det mest radikala och extrema och farliga en kan säga. Att det är ett motstånd mot den maktutövning som ligger i sjukdomsförklaringen. Att det stärker, peppar, att den får folk att orka, orka stå på barrikaderna, orka skita i normerna, orka må bra, orka göra motstånd. Det är på gränsen mellan det individuella och det kollektiva, det personliga och politiska, egna och strukturella. Och det är hårt och kraftfullt. Om Skotts bok kan funka så, vilket jag tycker att den gör, så är den som ett knytnävsslag.

Similar Posts:

• Dussindeckare om hälsohets
• Varifrån kommer skammen?
• Hög tid att bli förbannad
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle

Så står det på baksidan av Karolina Bångs seriebok Alternativet. Och ja, så känns det, i alla fall lite grann, efter att jag läst boken.

Det börjar som en humoristisk kritik av självhjälpsböcker, utifrån det faktum att de flesta sådana böcker bygger på en superheteronormativ livssyn – och tron att det är den ska kunna hjälpa dig att hjälpa dig själv, att en livsstilscoachning ska ge dig en trivsam, unik livsstil inom ramarna för det kapitalistiska, patriarkala, normativa.

Varför är det viktigt att hitta den rätte? Vem är det? Eller vad? Finns det EN sån? Varför undrar folk när du ska ha barn? Varför visar forskning att vi blir lyckliga av att shoppa? Och går det att applicera någon typ av självhjälps-coachning-terapi-idé på något annat samhälle än heterokonsumtionssamhället?

Det Bång gör är att på djupet ifrågasätta värderingar om vad som är lycka, vad som är ett lyckligt, och ett lyckat, liv. Hon hittar några av de alternativ som annars aldrig ens finns med på listan över möjligheter. Det handlar alltså om att tänka utanför lådan. Lådan som utgörs av det västerländska konsumtionssamhället.

Det är en superkritik av individualiseringen av måendet. Den typ av individualisering som gör att en persons problem ses som den personens enskilda, privata bekymmer, som bortser från strukturer, och från hur de påverkar hur en mår, eller hur en tror att en överhuvudtaget kan må, och hela idén om vad det är en ska/kan sträva efter.

Den här boken funkar bra om du:
1. Inte blir lycklig av självhjälpsmetoder som du redan testat, eller försökt testa, eller blivit olycklig bara av att tänka på.
2. Vill ha en ingång till en annan värld, och, tänker jag, också en annan norm. En queer-norm. För på samma gång som en tar avstånd från en heteronormativ värld så går en oftast in i en annan värld, ett annat sammanhang, som också har normer. Queervärlden, som Alternativet är en slags del av, har också normer, och det kan ibland, när en kommer direkt från ett o-queert sammanhang, kännas som om en är lite dum i huvudet för att en inte fattar att det går att bryta mot den eller den normen, att sammanhang kan se ut på det här sättet och inte det där, och så vidare. Alternativet kan på det sättet funka lite folkbildande, som ett sätt att lära sig nya saker, eller byta ut gammal kunskap.

Det är helt enkelt en bok för dig som vill hitta sprickorna i teorierna om hur en borde leva, vad en måste göra, när en ska göra det, och hur. På sätt och vis är det inget banbrytande Bång gör – det är tankar som andra haft och uttryckt – men jag älskar den kombo av tankar som finns här. Och jag älskar bilderna, kollagen och teckningarna, och jag älskar glittret på framsidan. Jag älskar hoppet jag får, och skrattet. Det är ett bra alternativ till mycket.

Similar Posts:

• Smart, politiskt och hett
• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• Bajsnödigt dagsfärskt
• Någonting måste ju förändras
• Linas 10 i topp på bokmässan

I Det hungriga slottet däremot, lyckas Isabella Nilsson med detta. Att göra alltet, i lyrikform typ. Det är en historia om ekonomisk, ekologisk, kulturell exploatering. Och om uppväxt, övergrepp och identitet.

Med humor och kockknivsskarp satir i såväl Nilssons text som Kristin Lindströms illustrationer – som i sin färggladhet påminner om såväl naivistiska, barnaktiga teckningar, mataffärsreklampapper som något sjukt genialiskt – beskrivs en värld präglad av en osäkrad säkerhet. En ofri frihet och en otrygg trygghet. Medias omedelbara närvaro och en sorts omedveten medverkan i samhällssnurret. Det är mat och språk. Mat och språk och konsumtion. Kroppsångest och ångestkroppar. Cupcakes, svält och samhällssamvete.

Ibland tangeras det kanske uttjatade och klyschiga, som anorektiska ballerinor. De bästa stunderna finns däremellan, mellan de bitar som redan synts och hörts, där maten blir något mer, något mer svårbeskrivet, svårfångat. Där det blir uppenbart hur maten, matfixeringen och ätstördheten är totalt inbyggd i all modern, västerländsk kultur, typ.

I dessa bästa stunder är det som en insikt når mig, en insikt om hur allt alltid är en sorts kannibalism. Det låter hemskt. Och det finns ingen tröst. Nilssons språklekar, blodbristbrödet, växtätarköttet, morden, galenskapen, kräkfärdigheten, och Lidströms karamellfärgade illustrationer (och kombinationen som får mig att bli både illamående och askär i allt) slutar med blodbandsdöd och därefter får barnsoldaten äntligen sin bantningsmedalj. Det är tryggheten i det otrygga och otryggheten i det trygga och jag tänker att det är argt och farligt och hemskt och över gränsen på alla sätt, åt alla riktningar, samtidigt. Det är sjukt. Och sjukt fascinerande läsning.

Similar Posts:

• Keep calm and fortsätt rimma
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• Djärvt att ge sagornas saga ny skrud
• Läsning och hundtrygghet
• Om man klipper sig och skaffar ett jobb eller istället stannar hemma och odlar regnbågsfärgad päls på knäna?

Jag tänker på den sången när jag läser Suzanne Collins Dödens labyrint, den andra boken i serien om Gregor från Ovanjord. Gregor, en vanlig tolvåring från New York, råkar återigen hamna i underjorden tillsammans med sin lillasyster. Underjorden där lilaögda människor, gigantiska råttor, gigantiska kackerlackor och diverse andra stora smådjur delar utrymmet – och det inte så fredligt. Och återigen är det råttorna som är skurkarna, de som hotar att ta över människovärlden.

Jag tänker på sången. Varför skyller alla på råttorna? Varför är råttorna så himla onda? Jag tänker att det här är en bok där råttorna som kollektiv görs onda (igen!) och att de undantag som finns (de inte så onda råttorna) närmast förstärker den här tendensen.

Detta om råttorna, typ. Dödens labyrint är alltså del två i Collins Krönikan om Underjord. En serie om detta land under den ”vanliga” marken, som på många sätt lever sitt eget liv, med egna lagar – men som samtidigt är helt beroende av Ovanjord, eftersom ett antal profetior, skrivna av en ovanjordare för länge sedan, knyter ihop Ovan- och Underjord, och skriver in Gregor i hela underjordshistorien. En värld präglad av förutbestämda grejer, något som liksom sätter en stämning.

Det är något av en blandning av Harry Potter- och Narnia-historia. Ovanjordsmugglare som går genom magiska dörrar i tvättstugor. Och det blir en sån där beskrivning av ett samhälle, där allt går att applicera på ovanjordspolitiken, på ett eller annat sätt. En beskrivning av makt- och beroenderelationer. Av hierarkier och diskriminering av grupper och hur kampen/relationen mellan dem blir obehagligt/komiskt/skrämmande likt någon sorts skolgårdsmobbing och där allting liksom verkar kokas ner till en sorts känsla av att det alltid kommer vara omöjligt att vara vänner.

Jag tänker att detta är en ganska lovande grej. Ändå lyckas Dödens labyrint aldrig riktigt gripa tag i mig. Det känns aldrig riktigt angeläget. Är det brist på spänning? Kanske, men jag lutar åt att det snarare är bristen på mysighet som kontrast till äventyret och osäkerheten och känslan av att inte riktigt vara helt inne i den där magiska världen som gör mig oengagerad. Miljöbeskrivningarna är, trots goda förutsättningar, tråkiga. Dessutom finns det en ganska stor förutsägbarhet i hela projektet. Som att jag tänker att nästa bok (OBS. ENORMT MYCKET SPOILERVARNING PÅ FORTSÄTTNINGEN AV DETTA STYCKE!) kommer handla om hur Gregor måste rädda Luxa (underjordsprinsessan som han har ett slags hatkärleksförhållande till) och att Luxa sedan kommer besöka Ovanjord och bli en sort underjordare i New York. Tror det kommer hända.

Alltså, spännande intrig, inte så spännande framställning. Men, helt okej.

Similar Posts:

• Råttor, mörker och äventyr
• Idén är styrkan
• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• En illustrerad dos magi
• Medryckande men slarvig fantasy

Jag har aldrig längtat efter barn, aldrig känt ett behov, aldrig velat. Varken på ett personligt, politiskt eller filosofiskt plan. Det finns ett foto på när min mamma besöker min sexårsgrupp med min nyfödda lillebror, varenda lekistjej är en del av klumpen runt brorsan, utom jag som demonstrativt vänder ryggen emot och ritar istället (samma sak hände även i kontakt med andra småbarn, även när släktskapsbanden saknades). Men jag, liksom de flesta andra, framförallt de som definieras som kvinnor, tvingas ändå ofta på något sätt förhålla mig till reproduktionsnormen.

Detta gäller även Rakel, huvudpersonen i Den nya människan. Hon är barnlös, hon har varken ”gamla” eller ”nya” barn, och kanske är det det, en brist på personliga kärleksband, som gör att Rakel är en av de första (hon skildras i alla fall som en av dessa, som om hon är ensam med sina tankar) som inser att det är något konstigt med de nya barnen.

De skrattar inte, leker inte, de är inte som vanliga barn. De är inte normala. Efter en tid upptäcker resten av världen också det. När de nya barnen exempelvis dödar gamla barn. Och barnen skickas bort från sina föräldrar, till institutioner, till arbetsläger, till monotona produktionsarbeten. Där utför de nya barnen de vanliga vuxna människornas order. Ända tills säkerheten för de vuxna tycks brista, när barnen dödar vuxna. Då blir det allt strängare säkerhetsregler, och allt mer omänskliga förhållanden för barnen. Hela världen tycks byggas upp kring gränsen mellan de normala vuxna och de nya omänskliga barnen.

Boel Bermanns debutroman måste beskrivas som en dystopi. Men under läsningen växlar mina funderingar kring exakt hur dystopin fungerar och vad det är den vill peka på.

Det börjar som ett barnen-som-ser-oskyldiga-ut-är-egentligen-monster-skräckscenario. Ett sånt som dyker upp som ett ganska vanligt motiv i skräckfiktionen. Som i sammanhanget i en vidare analys kanske kan kopplas till genmanipuleringsdebatten, om hur barnen kommer lida av någon sorts onaturlighet. Och som inomfiktivt också kopplas till en feministisk kamp (på ett sätt som kanske får den att framstå som dålig – och ibland känns det kanske lite ogenomtänkt eller oproblematiserat).

Efter ett tag börjar skildringen av de nya barnen framstå som en sorts Asperger- eller autismskildring, liksom. Av att inte förstå det sociala spelet, av att inte förstå det ologiska i den så kallade mänskliga naturen, av att inte känna rätt känslor. Och jag tänker att det känns problematiskt. Att dessa människor framställs som onda, eller, som inte ens människor.

Men efterhand vänder perspektivet. Det vänder med Rakel. Rakel som först känner obehag inför barnen, som till och med dödar ett barn, som sedan gör karriär, blir chefs på ett företag som anställer nya barn, som upptäcker hur barnen dödar vuxna. Efter detta drabbas hon av en sorts depression. Och mitt i alltihop föder hon ett eget barn. Här ändras allt.
Rakel älskar ändå sitt barn. Genom att flytta till en avlägsen indisk by försöker hon hindra att barnet tas ifrån henne. Hon älskar ett barn som inte vet hur känslor känns.

Och det är här, i vändpunkten, när Rakels inställning till barnen ändras (att skriva ”inställning till barnen” känns obehagligt, som om det går att ha en ”inställning” till andra människor, som om det är relevant, men det är ändå det enda ord jag kan hitta för att beskriva det ojämlika förhållandet mellan barnen och de vuxna), som jag tänker att Den nya människan får en helt ny dimension som samhällskritik. Rakel upptäcker att barnen har en sorts kontakt mellan varandra – och här ställs kollektivet mot den individuella gamla människan. Men framförallt blir det tydligt att det som de vuxna gör mot barnen är en oacceptabel exploatering. En exploatering som sker också i dagens verklighet. En exploatering av fattiga, av djur, av människor som definieras som mindre värda.

Slutligen blir det en diskussion om vad det är som gör en människa. Är det den gamla människan är som är det mänskliga, det vill säga: med förmågan att känna känslor (eller att känna rätt känslor, på rätt sätt), förmågan att handla ologiskt, förmågan att systematiskt exploatera andra varelser.

Bermanns bok är en dystopi. Men jag tänker att det dystopiska ligger lika mycket i nuet som i den framtid som skildras, för det oacceptabla händer redan och monstren finns. På det sättet blir romanen ett angeläget inlägg i diskussionen/debatten. Och en framställning som ibland rycker undan den trygga grunden.

Similar Posts:

• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Världens bästa mamma (nykter)
• Systemkolapokalyps
• Otryggheten i tryggheten
• Mörk framtid igen

Eva F Dahlgrens fascination – eller besatthet, beroende, närhet – började med Rasbiologiska institutets arkivs tunga fotoalbum. Under arbetet med en annan bok, den som hette Min farfar var rasbiolog och som handlade om hennes farfar, han som var rasbiolog, och om försöket att förstå, om det motsägelsefulla, om skammen. Albumet var en porträttsamling. Bilder föreställande nakna kvinnor på tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Dahlgren kunde inte släppa bilderna. Inte heller kvinnorna.

I Fallna kvinnor får läsaren följa Dahlgrens research, historien om hennes grävande blandas med resultatet av det – eller, genom blandningen blir det tydligt att det inte finns något resultat, inget mål som kan avgränsas från vägen. Det är ett sökande genom historien, efter historien, som varvas med fiktionaliserade bitar ur de fotograferade kvinnornas liv, samt arkivmaterial – vilket är rikt (och det känns som något av en paradox att den historia som redan då den var ett nu gömdes undan ändå dokumenterats så väl, med foton, personaldagböcker, sparade konfiskerade brev och långa listor). Det är en personlig berättelse. På flera plan. Ett, Dahlgrens personliga. Två, de fotade kvinnornas – de som blir något mer än en naken, mätt, klassificerad kropp. Tre, min – det personliga på det plan där det berör, ger en sorts insikt.

Vad som berättas är historien om makten. Makten att dölja, visa, bestämma vem som är vad och vad som är vem. Det är lagens makt, men också en annan. Vanans eller diskrimineringens eller könsmaktsordningens och den patriarkala, vita, nordiska, medelklassens. Makt, maktmissbruk, övergrepp. Och motstånd.

Jag tänker under läsningen att Dahlgrens bok är som ett exemplariskt exempel på begreppet intersektionalitet. Om hur olika maktordningar påverkar varandra. Vid ett tillfälle beskrivs ett samtal mellan Dahlgren och idé- och medicinhistorikern Karin Johannisson där de kommer fram till att grunddiagnosen ställd på de psykiskt abnorma antagligen är: kvinna. ”En ändlös rädsla för den kvinna som inte låter sig inordnas i den patriarkala struktur som uppfattas som samhällets ryggrad.” Det är också en tydlig fråga om klass. Om hur industrialiseringens skapande av olika klasser skapar nya, snävare normer för hur kvinnor, till exempel kvinnors sexualitet, får vara – och samtidigt skapar en grupp som får representera det orespektabla, oacceptabla andra, det dåliga exemplet. Det handlar om den så kallade rasen – om hur rädslan för rasblandning och degenerering av den nordiska rasen, om att välja att fota de dömda kvinnor som inte ser ”nordiska” ut, för att skapa en urtyp för den kvinnliga brottslingen. Det handlar om att skapa psykiska typer, att kategorisera människor som psykiskt abnorma, att döma ut deras kroppars och tankars funktion, det som är farligt, så att det med all säkerhet inte räknas.

Det handlar om hur klassamhället skapar strukturer som gör det omöjligt att göra en Rätt och Riktig kvinna. Det handlar om hur de psykiskt abnorma är kvinnor. Som att säga att den lesbiska kvinnan är en vampyr (en utsugande, blodsugande, maskulin typ, en manlig hotbild, som suger och spyr, som vägrar vara så som hon tvingas vara). Eller om att hävda att prostitution är ärftligt. Om att välja en vinkel och osynliggöra allt som inte ryms inom den. Syns inte finns inte. Det som göms bakom tvångsarbetsanstaltens murar sker inte.

Jag tänker att jag blir arg, att jag hatar, att jag gråter av ilska och sorg över historien. Och ja, jag gör det.

Och jag darrar av ilska och uppgivenhet och rädslan för uppgivenheten när jag tänker att det är fortfarande likadant (här tänker jag först lägga in en parentes för att liksom mildra det, som säger att: jag vet, inte allt, allt är inte likadant – men sen tänker jag att bara den där tanken att en måste säga det, som att en accepterar ordningen, bara det bevisar att det har inte hänt, inte någonting). När det skrivs listor på flashback över Sveriges farligaste kvinnor, där argumenten för farlighet handlar om att vara efterbliven (det vill säga till exempel feminist, kanske queerfeminist, eller liknande), när feminism beskrivs som en psykisk abnormitet, när vägran att låta sig tryckas in i patriarkala, rasistiska strukturers ramar är efterblivna, när unga kvinnor med självskadebeteende tvångsvårdas på fängelser. När samma förtryck fortfarande finns, samma strukturer. Ibland mer sofistikerat. Ibland inte.

Men samtidigt känner jag mig också, trots det, peppad, inspirerad liksom. Av brottet, vägran, kampen. Av ilskan. (När jag läser att jag skriver det tänker jag att det låter sjukt, kanske psykiskt abnormt, att tänka på det sättet, men det får vara så.)

Jag känner att jag tvingas förhålla mig till det. Till historien, till nuet. Att ställa sig frågan: Kunde det ha varit jag? Att tänka att:

Vi är demimonder, gatflickor, ligistflickor, berglärkor, soutenörsflickor, bettlerskor, bordellflickor. Vi är vampyrer. Vi är psykiskt undermåliga. Psykiskt abnorma. Vi är samhällets bottensats. Men ibland måste vi göra det. Mot det där samhället. Som ett hat tillbaka. Som för att aldrig glömma att det (samhället) är det som är det psykiskt abnorma, undermåliga. Som ett hat tillbaka.

Similar Posts:

• Farfar var genetiker?
• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Efterkrigstidens RUT
• Dramatisk dagbok från 1600-talet

Efter denna Alice i Underlandet- och Narnia-aktiga inledning fortsätter äventyret. Gregor och Boots kommer till Underjord, ett land där det finns människor (om än annorlunda från dem som finns Ovanjord), och en rad andra varelser som känns igen – men i fel storlek. Jättelika kackerlackor, fladdermöss, spindlar och råttor, som talar människospråk (lyckligtvis samma språk som både Gregor och Boots och människorna i Underjord) och har en helt annan relation till människor än vad Ovanjordsversionerna har.

Det visar sig att Gregor är den ”krigare från ovan” som en profetia talar om och äventyret eskalerar. Ett äventyr som väcker Gregors hopp om att kanske kunna återse sin pappa – han som försvann för två år, sju månader och Gregor minns inte längre hur många dagar. Men det är också ett farligt äventyr, en resa i mörkret, en kamp mot elaka råttor, en resa som alla inte kommer överleva.

Suzanne Collins, författaren till Hungerspelen, har med Gregor från Ovanjord, som är första delen i en trilogi om landet Underjord, skrivit en berättelse om maktrelationer. Om människan som ett slags överlägsen varelse – även i en värld där djur verkar vara mer jämlika (eller – människolika). Om ett misslyckat försök att leva i jämlikhet. En värld där det är lätt att dra paralleller till en icke-fiktiv värld och former av diskriminering som sker här. På ett liknande sätt som i Hungerspelen använder Collins världen i berättelsen till en sorts samhällskritik. En kritik som jag kan dela. Samtidigt finns det grejer som får stå oemotsagda. Som kärnfamiljs- och tvåsamhetsnormen – att en rad klassiska och kanske klyschiga normer inom äventyrsberättelsen inte problematiseras, utan bara fortsätter få finnas. (Vilket inte behöver vara dåligt – men som ibland behöver påpekas – kanske särskilt när det rör sig om en text som är liksom lite kritisk, kanske.)

Det finns godhet och ondska i Underjord. Råttorna är onda – åtminstone deras nuvarande kung – och människor och fladdermöss är goda. Det är tydligt. Inte komplicerat. Eller? Kanske kan senare delar röra till det.

Det händer saker i Underjord. Ibland för mycket. Actionscenerna tenderar ibland att bli för mycket action, så att allt känns ologiskt. Exempelvis frågar jag mig flera gånger vad som plötsligt händer med Boots mitt i striden. Vart tar hon vägen? Annars är den tvååriga flickan en stor del av behållningen, en intressant och rolig karaktär, tillika berättelse. Och en symbol för en värld som på riktigt är jämlik och god (vilket kanske är klyschigt, men ändå rätt fint).

Similar Posts:

• Råttor och underjordsgrejer
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• Upp till kamp
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull

Det fortsätter någonstans där. Där allt kombineras och smälter samman i en slags knutpunkt. Fast det är ingen kärna. Det är mer som olika sprickor bara, glapp och sprickor. Det är så det är. Det är så här det är.

I Det är så här det är finns ett urval av den brittiska poeten Selima Hills (född 1945) dikter ur elva diktsamlingar, skrivna mellan 1984 och 2009. De är olika utformade, följer olika, relativt fria, mönster, intar olika perspektiv, men ändå är dikterna karaktäristiska och samlingen väl sammanhållen. Av en stämning och känsla som kan beskrivas som hård och lite smutsig, fast samtidigt glittrande. Stark, men utan att förneka att svagheten finns. En svart humor och en sorts cynism som ändå är totalt ärlig och tragisk och uppriktig. En icke-ironisk ironi. Ett hat och en kritik och en kärleksförklaring.

Mina tankar förs under läsningen fram och tillbaka mellan alla litterära referenser Hill kan tänkas tangera (eller som tangerar Hill, eller bara har något gemensamt), från Sylvia Plath till Mina Loy – och några gånger vidare även till Mare Kandre och Sara Stridsberg.

Det är texter om att vara kvinna, typ, eller dotter, eller den sinnessjuka, eller mamman, eller barnet, att alltid behöva förhålla sig till något. Mannen, den heterosexuella relationen, ungefär, som står i centrum, som utgör ramarna för det möjliga – fast ändå inte. Jo, det finns där, ett sorts tvåkönat begär, och den där maktrelationen, perspektivet, förtrycket. Men det finns samtidigt en förskjutning. Där det normativa (inklusive det förtryckande, vidriga i detta) blir något mindre viktigt, där fokus istället ligger på relationer till mammor, barn, väninnor, sköterskor, vårdare, systrar – som en gemenskap som ligger mellan eller bortom de traditionella (eller inte, kanske har de alltid varit en del av traditionen, ingått i, utgjort ett alternativ, ett annat rum, inuti rummet).

Det handlar om makt, om relationer. Och sättet de gestaltas gör dem till något förfrämligat. Det är ett språk och en text som inte väjer för det lite äckliga, det som lite grann går över gränsen – och det gör det nästan hela tiden. Det är inte sunt och friskt och nyttigt och lyckligt.

Alla som rörde vid henne blev ledsna
och därför har de spärrat in henne, för de blev ledsna,
och de har spärrat in henne
där ingen kan se henne utom sköterskor
som, när de ser henne sitta här ensam och sysslolös,
ställer sig bakom henne
och oavbrutet kammar hennes hår –
det vackraste hår hyresgästen någonsin hade sett,
änglarnas hår,
älskarnas

tills hon får panik.
Hon står inte ut med deras behov att förstå henne,
hon står inte ut med deras behov att komma så nära,
att smeka hennes ärr
och ta av sina handskar och undersöka det
och klänga genom hennes hår
och borra genom hennes hjärna in till sorgen
som aldrig slutar försöka att ta tag i händerna på borsten
medan de oavbrutet, oavbrutet borstar
hennes åtråvärda hår.

Rubriken är ”Hårborste”, ur samlingen Bunny (2001) som enligt Roy Isaksson, som översatt, tolkat, gjort urvalet och skrivit förordet (som ny Hill-läsare är jag helt utelämnad åt Isakssons tolkningar, kan inte riktigt värdera dem eller jämföra, men jag tänker att det (förhoppningsvis) är ett bra jobb, inte minst initiativet) är ett besök i ”tonårens plågade tillvaro” fyllt av bedräglig erotik och galenskap. Galenskapen är ett återkommande tema. Vissa texter placerar sig på psyksjukhus och vårdanstalter, men det som är mest påtagligt är hur galenskapen även invaderar den så kallade vanliga världen. Som om alla är sinnessjuka, hela världen, och också som att det måste vara så. Det blir som en röd tråd genom dikterna från de olika samlingarna – som visserligen består av dikter skrivna ur olika perspektiv, som om hon intar en roll, men ändå har samma känsla. Till exempel av att vara en främling.

Vi vill göra vårt bästa
men vi kan inte.
Vi gör vårt bästa för att tillfredsställa dom
men det gör vi inte.
Vi begår misstag om och om igen.
Varför? För att vi är dumma! Vi är så dumma
att vi känner hemlängtan i våra egna hem!
Vi har hemlängtan, och det gör ont, men vi är så dumma
att vi inte vet vad det är vi har hemlängtan till!
Vi knipsar och hackar och svabbar och gör vårt bästa
och hela tiden känner vi oss bedrövade.
Vi krymper som räkor inuti våra vackra klänningar.
Vi krymper och rasar inuti vårt klibbiga hår.

På samma sätt är kropp och det kroppsliga alltid närvarande. Som en symbol kanske för hur kvinnan reduceras till en kropp – men också en möjlighet (det finns inget passivt, det kroppliga är istället alla känslor komprimerade och konkretiserade), en möjlighet att (åter)erövra. Kroppen är fängelset. Och befrielsen. Att vara extremt arg och extremt kärlekfull.

För ja, det är extremt. Men lågmält. Allt på samma gång.

Nattrum
30 juni

Jag vet att de tycker jag borde sakna min mor
men allt jag egentligen saknar är slätterna
där jag kan galoppera
på den stiligaste häst
långt bortom fönstret där hon vinkar,
klädd i en liten, tår-fläckad, paljetterad cardigan
med rynkad panna som betyder att jag krossat hennes hjärta

Det komplexa och motsägelsefulla blir exempelvis tydligt här. I relationen mellan mamma och dotter. I arvet (stoltheten och tvånget och föraktet). Som att aldrig kunna bestämma sig för om en ska hata eller älska. Att alltid misslyckas, men att lyckas i misslyckandet.

Hästen
En gång var jag en flicka
men gav upp det hela

och lät håret växa
och blev en häst.

Jag tänker att det här är en sorts nyckel. Till dikterna eller till livet. I försöket att vara flicka går det att ge upp, hitta ett alternativ i det djuriska (som både blir en symbol för befrielsen från det mänskliga och för hur det som flicka tycks omöjligt att få ett värde som människa).

Till slut, när det mänskliga övergetts, när vi lyckats misslyckas, när det smutsiga glittrar och glittret är smutsigt, springer vi fria.

Similar Posts:

• Febriga drömmar om död
• En ny värld öppnar sig
• Avgrundsvrål
• Helgon och kroppar
• Lockrop från underjorden

Sedan blir hon gravid. Minnen från förr dyker upp. Liksom en otrohetsaffär. Och helt plötsligt måste Mira fly fältet. Hem till föräldrarna, till den österbottniska håla där hon växt upp. Där hon känner alla, där alla som inte är totalt misslyckade skaffat barn tidigt och går på doftljussäljningsparties hemma hos varandra. Till en värld som är mycket mindre än den Mira vant sig vid.

Lika delar liv och luft skulle kunna placeras i facket feministisk frigörelselitteratur, typ. Om den inte känts så ofeministisk. Om det inte känts som att den var den där hej-nu-är-jag-stark-och-jag-vet-vad-jag-behöver. Om den inte var liksom mer problematisk eller problematiserande.

Jo, jag gillar feministiska frigörelseberättelser. Det är kanske en favorit. Men jag kan också tänka att det (1), kan bli för mesigt (typ att tjejen/kvinnan som ska genomgå den där emancipationsprocessen, får en liten bit, men att det ändå stannar inom ramarna för en patriarkal ordning) eller (2), att det blir för enkelt (typ blir för Pippi Långstrump-individualistiskt, att det bara blir en berättelse om de starka som aldrig tvivlar, och att de andra utesluts ur handlingen och får skylla sig själva). Lika delar liv och luft är inte riktigt så. Först blir jag irriterad på romanen. På Mira som saknar personlighet, är så himla kuvad, så anorektisk, så grå och ointressant.

Men efter ett tag inser jag att det som Sara Jungersten gör är just att ge Mira en röst och en möjlighet. Den känsla av att vara fångad och instängd överallt, i alla kvinnoroller hon hamnat i (under uppväxten på landsorten såväl som i det superlyxiga vuxenlivet). Hon är mer komplicerad än vad texten först ger sken av. Mira kämpar för att komma bort, hela tiden, för att få ett liv som räknas – men de enda synliga alternativen är de som ger henne ännu mindre värde, tvingar in henne i en ännu snävare roll där allt mer måste anpassas för att duga.

Det är en berättelse som kombinerar klassaspekter med feminism. Skammen över sin lägre klassbakgrund inför maken och svärföräldrarna. Skammen över lågklasskroppen – den som syns på fotona som Mira aldrig visar, som hon bantat bort, för att få tillgång till en annan värld.

När Mira kommer tillbaka till uppväxtorten är det inte (bara) en familjegrej som hon måste reda ut, det är en struktur. Eller flera. Eller, nej, det handlar inte om att reda ut, inte heller riktigt om att försonas – för jag kan aldrig riktigt peka på var försoningen äger rum (även om det finns en hel del drag av försoning i texten, fast mer underliggande).

Det jag fascineras av är hur Jungersten lyckas göra det mesta subtilt och aldrig helt tydligt (för även när jag ibland får en känsla av att det är väldigt tydligt så inser jag efter ett tag att vad som egentligen står på sidorna är det helt motsatta – eller?). Det blir aldrig riktigt dömande. Och det komplicerade och problematiska får vara komplicerat och problematiskt. Och ett plus för att romanen utspelar sig i ett svensktalande Finland, vilket jag upplever som ganska uppfriskande. Faktiskt.

Visst blir det ibland förutsägbart. Visst vet jag redan från början hur det kommer sluta, typ. Men det gör inte så mycket, för allt växer, romanen växer. Och även om berättarstrukturen inte alltid är klockren så fortsätter växandet även efter läsningen, när frågorna som väcks i texten bara blir fler och fler och mer komplexa.

Jag vet inte om Lika delar liv och luft är tänkt att läsas såhär, eller kanske istället som en ”opolitisk” psykologisk skildring. Men jag tänker att den funkar bättre i min läsning. Då är det bra.

Similar Posts:

• Inget har hänt – en lillasysters berättelse
• Sommar av konsekvenser
• Kvinnor och klädesplagg
• Möten över avstånd
• Kvinnans lott