Vi måste sluta ses på det här sättet är en ungdoms- och ung vuxen-roman som berättar en öm och värkande kärlekshistoria. De båda författarna Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo skriver ur varsitt perspektiv så att boken växlar mellan två fokalisatorer, Hanna och Jens. Hanna är 18 år, går sista terminen på gymnasiet och drömmer om att resa till Paris efter studenten. Jens är en nyseparerad småbarnspappa på 24 som försöker hålla samman sin nya tillvaro som varannan-vecka-förälder och singel. Så möts de båda på väg hem efter en utekväll och något bara faller på plats. Hanna sover hos Jens, men sen är de båda så osäkra att de inte hörs av mer. Tills Jens byter arbete och börjar jobba som personlig assistent i Hannas klass. Hur ska det nu gå?

På många sätt liknar romanen Sara Kadefors Sandor slash Ida eller varför inte David Nicholls En dag. Här finns, precis som i de nyss nämnda titlarna, ett växlande perspektiv som gör texten och själva berättelsen dynamisk och levande. Två sidor av samma centrala intrigbyggande enhet skildras i alla tre: relationen huvudkaraktärerna emellan. Men jag vill ändå påstå att Vi måste sluta ses på det här sättet skiljer ut sig från de andra båda, och det är inte svårt att sätta fingret på vad som åstadkommer detta.

För det som verkligen bör lyftas, och som gör romanen så tilltalande, är att kärlekshistorien känns så genuin, så verklig, och samtidigt precis så romantiserad som vi förväntar oss att en berättelse om ung kärlek ska vara. Författarna lyckas alltså på ett fantastiskt sätt med konststycket att på ett trovärdigt, realistiskt och intressefångande sätt skildra huvudkaraktärernas vardag och omedelbara omvärld, och samtidigt gestalta en stormade romantisk, elektriskt laddad kärleksrelation. Man blir verkligen som läsare engagerad i karaktärerna, i båda två. När de stöter på motstånd från omvärlden eller varandra känner man för dem båda. Det är aldrig så att en skildring upplevs som mer genomarbetad och komplex än den andra, utan romanen vrider på relationen så läsaren hela tiden erbjuds flera perspektiv att betrakta den ifrån.

Språket måste också ges utrymme i den här recensionen, särskilt kanske med tanke på att jag som recensent ofta lyfter språkliga aspekter som problematiska i de verk jag recenserar. I språket har vi ytterligare en faktor som bidrar till att framhäva romanens kvaliteter, eftersom språket i Lindbäcks och Bjärbos roman fungerar utmärkt. Texten är skriven så att den tydligt markerar åldern på den karaktären som för tillfället är fokalisator, så att Hannas språk är något mer ungdomligt, talspråkligt och fragmentariskt än Jens, men båda håller en kvick och lättsam inre dialog som ibland liknar medvetandeström. Denna ungdomliga känslofyllda språkanvändning fungerar verkligen, den är övertygande och brister inte, och hur ofta stöter man egentligen på en sådan text?

Dessutom fungerar språket i sig som ett medel för att engagera läsaren, som genom den emotionella slangen eller smått fragmentariska stilen upplever karaktärerna som nära sig, och sig själv som en förtrolig åhörare till det berättade. Författarna använder inte slangen eller ungdomsspråket enbart för att markera vilken ålder deras karaktärer är i eller i vilken tid romanen utspelar sig, utan också som ett metaforiskt medel för att mer dynamiskt och inringande kunna beskriva kärleken. Detta är romanens främsta tillgång. Jag kan inte nog understryka hur väl språket, med de enklaste av formuleringar, fångar en och får en att på riktigt uppleva det karaktärerna upplever.

Ser man det ur ett mer analytiskt perspektiv blir språket i romanen en intrigutvecklare i sig och den rappa, ironiska dialogen vävs samman med den inre dialogen och berättande texten som håller samma ton.

Vi måste sluta ses på det här sättet är en fin berättelse. Efter en hel dags sträckläsning, när sista sidan var utläst och jag vände blad och möttes av baksidan av omslaget istället för mer text, blev jag faktiskt över att boken var slut, arg på författarna för att de inte valt att skriva en lite längre epilog, berätta lite mer, fortsätta lite till. En timme senare tog min ilska också slut och jag började läsa om romanen, och det är kanske betyg nog?