Recension

: Flyt som en fjäril, stick som ett bi
Flyt som en fjäril, stick som ett bi Elin Nilsson
2013
Alfabeta
9/10

Simma för att inte drunkna

Flyt som en fjäril, stick som ett bi handlar om fjortonåriga Miranda, som satsar allt på sin simning, har en datorspelsberoende storebror som gör föräldrarna oroliga, och en bästis som heter Johanna vars kärlek och ömhet känns oumbärlig när föräldrarnas är riktad mot storebrodern.

Detta är utgångspunkten för händelser som under romanens gång vecklas ut och gör Mirandas tillvaro krokigare och mer svårhanterlig. Johanna glider långsamt ifrån Miranda och närmare sin pojkvän. Smärtan i den förlusten är total och fantastiskt skickligt skildrad med en blandning av Mirandas egen explicit uttalade sorg och skildring av hennes handlingar som blir en implicit markör för det som gör ont. Elias, hennes bror, visar inga tecken på att vilja bryta sig ur sitt spelberoende och begränsade livsutrymme, och föräldrarnas kraftansträngningar för att hantera situationen blir allt mer forcerande och desperata, familjen håller på att gå sönder. Miranda förblir osynlig, eller, som hon beskriver det själv, ”pausunderhållning”.

Allt hanteras genom simningen; i vattnet känner hon sig oövervinnerlig. Tills Rebecka Thörn, Mirandas största konkurrent, byter klubb till hennes. Plötsligt är hon inte längre den självklara kandidaten till SM, plötsligt måste hon på varje simträning kämpa för få tillhöra det enda sammanhang där hennes plats tidigare varit självklar.

En av romanens största förtjänster är den alldeles speciella berättarteknik med vilken den formar sin text. Rappheten som finns i texten påminner lite om Lindbäcks och Bjärbos Vi måste sluta ses på det här sättet, men där denna är känslobaserad och fokuserar på att imitera ungdomsspråk generellt (med lyckat resultat!) ger Nilsson sin karaktär och sin text en helt individuell, mindre stereotypiserad jargong. Den är kvick och underhållande, och samtidigt aningen poetiskt demonstrativ. Texten skildrar genom att poängtera att den skildrar, på ett sätt som verkligen fungerar och gör tonen egen och särskiljande:

När jag dyker ner i vattnet känns det såhär:

Vattnet består av väte syre klor. Hudpartiklar saliv och snor. Min kropp består av muskler lungor. Ben armar händer. Det är allt jag har. Det är allt jag behöver.

Detta demonstrativa berättande kan också ses som en slags kategoriseringsprocess hos Miranda, som ett sätt att dela in och ordna sin tillvaro så att den blir lättare att hantera eller kontrollera. På så vid belyser romanen målsättning, prestation och prestationsburen identitet, teman som utforskas på ett roande och samtidigt allvarligt insiktsfullt sätt.

Vad som ytterligare demonstrerar romanens kvalitet är hur väl den byter ton när Johannas blogginlägg skildras. I den texten är stämningen helt annorlunda än när Miranda är fokalisator. Att texten dessutom är uppbruten på ett sätt som visar att det i den ”verkliga” bloggen har funnits bilder mellan raderna av text gör att Nilssons berättande också arbetar med en ikonisk eller variant på ekfrasisk text som annars oftare skymtas inom den lyriska genren. Detta utan att man som läsare ifrågasätter formen, den upplevs som självklar.

Detta är en rörande och underhållande historia om motivation och målinriktning, ensamhet och utsatthet. Den särskiljer sig från andra romaner i samma genrer genom sin något annorlunda intrig och sitt fantastiskt välfungerande och uttrycksfulla språkbruk. Detta är en bok att sträckläsa.

Christina Skagert

Publicerad: 2013-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2013-10-28 19:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5440

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?