Recension

: Det lilla huset i Stora skogen
Det lilla huset i Stora skogen Laura Ingalls Wilder
2013
Rabén & Sjögren
7/10

Familjeidyllen innan prärien

Utgiven 2013
ISBN 9789129688511
Sidor 160
Orginaltitel Little House in the Big Woods
Översättare Jadwiga P Westrup och Britt G Hallqvist (verser)
Först utgiven 1932

Om författaren

Laura Ingalls Wilder (1867-1957) föddes i Wisconsin och är mest känd för sin barnboksserie baserad på uppväxten där och på andra platser där hennes nybyggarfamilj slog sig ned. Det lilla huset i Stora skogen (1932) är den första boken, men serien brukar benämnas – liksom teveserien från 1974-83 – efter andra delen, Det lilla huset på prärien (1935). Däremellan gav hon ut en liknande skildring av sin make Almanzo Wilders barndom, Farmarpojken. Ingalls Wilder skrev förutom böcker för tidskrifter. Utgivna finns också delar av hennes dagböcker och brevväxling med dottern Rose.

Sök efter boken

Innan det lilla huset på prärien – som ju fått ge namn åt hela Laura Ingalls Wilders älskade klassikerserie – fanns det lilla huset i Stora skogen. Där bor familjen Ingalls: pappa Charles, mamma Caroline och de tre döttrarna Mary, Laura och baby Carrie. Det är nästan som i en saga: ”Det var en gång, för mer än hundra år sedan, en liten flicka som bodde i Stora skogen i Wisconsin i en liten grå timmerstuga.”

Fast när Ingalls Wilder skrev det där, baserat på sin barndom i början av 1870-talet, så skrev hon ju inte ”mer än hundra år sedan” utan ”sixty years ago”. Det var i början av 1930-talet.

Sedan dess har hennes böcker lästs av generationer och naturligtvis också blivit teveserie och filmer. Den lilla staden på prärien har blivit ikonisk, och huset i Stora skogen kommit lite i skymundan. Själv har jag aldrig fattat hur familjen kunde lämna skogen. Jag gör det inte som vuxen – kanske förklaras det i senare delar? – och jag gjorde det definitivt aldrig som barn. Skogen var ju bäst.

Ändå händer det egentligen ingenting i Det lilla huset i Stora skogen. Inte med moderna dramaturgiska mått mätt. Livet går sin gilla gång. Årstid följer på årstid. Man samlar mat inför vintern, firar jul och födelsedagar, sår och skördar. Det kan ju också vara tillräckligt exotiskt för moderna läsare i alla åldrar.

Mycket handlar det om vardagslivet förr, om sysslor och matförråd. Någon gång om året tar man sig till handelsboden i staden, men i övrigt är det strikt självförsörjning som gäller. Jakt, fiske, jordbruksarbete och pälshandel för pappa; matlagning, ystning, bak och sömnad för mamma. Har man tur kan man stöta på bin i skogen och få fatt i honung och sedan jag först hörde berättelsen som barn minns jag allra tydligast processen med att samla in lönnsirap. Det är förresten fortfarande lika fascinerande.

Några konflikter att tala om lägger Ingalls Wilder inte heller in i denna första barndomsskildring. Alla är fantastiskt snälla och trevliga. Goda. Den enda som egentligen närmar sig en personlighet är egentligen Laura själv. Resten av familjen är ohjälpligt satt på piedestal. Fast det är klart, nybyggartillvaron gav väl inte direkt utrymme för några divalater heller.

Det är idylliserat, romantiskt, traditionellt och gammeldags – och samtidigt småskaligt och ekologiskt. Skogen i Wisconsin är en minst lika viktig karaktär som någon annan, och den är generös mot sina mänskliga invånare. Här finns allt man kan behöva, förutsatt att man är redig, respektfull och handlingskraftig nog att ta vara på det. Det är den amerikanska drömmen i en högst charmerande 1800-talsversion.

I en klass för sig bland idealpersonerna är ändå pappa Charles Ingalls. Han är urtypen av familjeförsörjare, driftig och innovativ, han är en kärleksfull make och far och en god och framsynt granne. Har Laura och Mary tur är pappa inte alltför trött efter den långa arbetsdagen – och det tycks han sällan vara – och så berättar han för dem om dagens äventyr, om hur det var när han eller farfar var liten, eller plockar fram fiolen och spelar för dem.

Tillsammans med Tomas Torpare i Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla-serie, en annan slukarålders-crush som hållit i sig, skulle jag tro att Charles Ingalls har en hel del romantiska griller på sitt samvete.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2013-10-28 22:57

Kategori: Recension | Recension: #5441

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?