George Eliot är en ny bekantskap för mig. Jag har stött på namnet många gånger men faktiskt aldrig läst. Namnet är en pseudonym för Mary Ann Evans och som tidens sed bjöd på 1800-talet publicerade kvinnor sig helst under ett mansnamn. Romanens titel Silas Marner är namnet på en vävare som kommer till den lilla […][...]

Innan det lilla huset på prärien – som ju fått ge namn åt hela Laura Ingalls Wilders älskade klassikerserie – fanns det lilla huset i Stora skogen. Där bor familjen Ingalls: pappa Charles, mamma Caroline och de tre döttrarna Mary, Laura och baby Carrie. Det är nästan som i en saga: ”Det var en gång, […][...]

Martha Sandwall-Bergström borde, om det fanns någon rättvisa i världen, vara erkänd som en av våra stora arbetarförfattare. Så var det sagt. Om du, som jag, inte läst Kulla-Gulla-serien sedan tolvårsåldern tänker du kanske ”Vänta nu, den där tokromantiska historien om det helgonlika guldlockiga flickebarnet som växer upp som hjälpehjon på ett fattigt torp och […][...]

Två saker är iögonenfallande med Eva Söderbergs avhandling om Kulla-Gulla-böckerna, Askunge, madonna eller feminist? Det första är att den utgörs av i princip en tjock bunt hopbundna A4 – visserligen bättre satta och bundna än en vanlig uppsats, men nog tycker jag att avhandlingen hade förtjänat riktig bokform, inte minst för att ämnet kunde intressera […][...]

Alla som förtjänar varandra får varandra, och så lever de lyckliga i alla sina dagar. Exakt hur får man förstås sällan veta, men Gud så spännande det hade varit. Jag tycker om ändå sådana här moraliska slut. Jag menar, det är väl därför det heter poetisk rättvisa, för att den återfinns nästan bara i litteraturen […][...]

Mitt lilla jullov från alla litterära plikter består i år av att släpa upp lådan med Kulla Gulla-böcker från källaren. Dem har jag varit nyfiken på att läsa om hur länge som helst och jag blir faktiskt inte besviken. Martha Sandwall-Bergströms serie avfärdas alltför lätt som romantiska flickböcker – inte för att det är något […][...]

Hur rolig kan en bok vara utan att det blir oengagerande? Och hur osannolik innan det blir tramsigt? Vad man än tycker om Viveca Lärn kan man nog säga att hon balanserar på en mycket tunn gräns. Kvinnan som var en fyr handlar om Cecilia, en 50-årig attraktiv kvinna som varit förälskad sisådär 100 gånger […][...]