Recension

: Den nya människan
Den nya människan Boel Bermann
2013
Kalla Kulor Förlag
7/10

Reproduktionsnormsdiskussion, och vad är en människa?

Det börjar år 2014. Inga barn föds längre. Inga. Media rapporterar att världen är i chock. Efter en tid föds åter barn. Men de är inte vanliga barn.

Jag har aldrig längtat efter barn, aldrig känt ett behov, aldrig velat. Varken på ett personligt, politiskt eller filosofiskt plan. Det finns ett foto på när min mamma besöker min sexårsgrupp med min nyfödda lillebror, varenda lekistjej är en del av klumpen runt brorsan, utom jag som demonstrativt vänder ryggen emot och ritar istället (samma sak hände även i kontakt med andra småbarn, även när släktskapsbanden saknades). Men jag, liksom de flesta andra, framförallt de som definieras som kvinnor, tvingas ändå ofta på något sätt förhålla mig till reproduktionsnormen.

Detta gäller även Rakel, huvudpersonen i Den nya människan. Hon är barnlös, hon har varken ”gamla” eller ”nya” barn, och kanske är det det, en brist på personliga kärleksband, som gör att Rakel är en av de första (hon skildras i alla fall som en av dessa, som om hon är ensam med sina tankar) som inser att det är något konstigt med de nya barnen.

De skrattar inte, leker inte, de är inte som vanliga barn. De är inte normala. Efter en tid upptäcker resten av världen också det. När de nya barnen exempelvis dödar gamla barn. Och barnen skickas bort från sina föräldrar, till institutioner, till arbetsläger, till monotona produktionsarbeten. Där utför de nya barnen de vanliga vuxna människornas order. Ända tills säkerheten för de vuxna tycks brista, när barnen dödar vuxna. Då blir det allt strängare säkerhetsregler, och allt mer omänskliga förhållanden för barnen. Hela världen tycks byggas upp kring gränsen mellan de normala vuxna och de nya omänskliga barnen.

Boel Bermanns debutroman måste beskrivas som en dystopi. Men under läsningen växlar mina funderingar kring exakt hur dystopin fungerar och vad det är den vill peka på.

Det börjar som ett barnen-som-ser-oskyldiga-ut-är-egentligen-monster-skräckscenario. Ett sånt som dyker upp som ett ganska vanligt motiv i skräckfiktionen. Som i sammanhanget i en vidare analys kanske kan kopplas till genmanipuleringsdebatten, om hur barnen kommer lida av någon sorts onaturlighet. Och som inomfiktivt också kopplas till en feministisk kamp (på ett sätt som kanske får den att framstå som dålig – och ibland känns det kanske lite ogenomtänkt eller oproblematiserat).

Efter ett tag börjar skildringen av de nya barnen framstå som en sorts Asperger- eller autismskildring, liksom. Av att inte förstå det sociala spelet, av att inte förstå det ologiska i den så kallade mänskliga naturen, av att inte känna rätt känslor. Och jag tänker att det känns problematiskt. Att dessa människor framställs som onda, eller, som inte ens människor.

Men efterhand vänder perspektivet. Det vänder med Rakel. Rakel som först känner obehag inför barnen, som till och med dödar ett barn, som sedan gör karriär, blir chefs på ett företag som anställer nya barn, som upptäcker hur barnen dödar vuxna. Efter detta drabbas hon av en sorts depression. Och mitt i alltihop föder hon ett eget barn. Här ändras allt.
Rakel älskar ändå sitt barn. Genom att flytta till en avlägsen indisk by försöker hon hindra att barnet tas ifrån henne. Hon älskar ett barn som inte vet hur känslor känns.

Och det är här, i vändpunkten, när Rakels inställning till barnen ändras (att skriva ”inställning till barnen” känns obehagligt, som om det går att ha en ”inställning” till andra människor, som om det är relevant, men det är ändå det enda ord jag kan hitta för att beskriva det ojämlika förhållandet mellan barnen och de vuxna), som jag tänker att Den nya människan får en helt ny dimension som samhällskritik. Rakel upptäcker att barnen har en sorts kontakt mellan varandra – och här ställs kollektivet mot den individuella gamla människan. Men framförallt blir det tydligt att det som de vuxna gör mot barnen är en oacceptabel exploatering. En exploatering som sker också i dagens verklighet. En exploatering av fattiga, av djur, av människor som definieras som mindre värda.

Slutligen blir det en diskussion om vad det är som gör en människa. Är det den gamla människan är som är det mänskliga, det vill säga: med förmågan att känna känslor (eller att känna rätt känslor, på rätt sätt), förmågan att handla ologiskt, förmågan att systematiskt exploatera andra varelser.

Bermanns bok är en dystopi. Men jag tänker att det dystopiska ligger lika mycket i nuet som i den framtid som skildras, för det oacceptabla händer redan och monstren finns. På det sättet blir romanen ett angeläget inlägg i diskussionen/debatten. Och en framställning som ibland rycker undan den trygga grunden.

Anna Nygren

Publicerad: 2013-09-26 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-30 18:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5405

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?