Norsk dokumentärfotografi? Nja, den är väl ganska okänd i Sverige. Vi minns Elin Høylands bok Brothers som kom för några år sedan och Marie Sjøvolds fina Dust catches light. Den sistnämnda kanske mer personlig än dokumentär.

Men i Norge finns en stiftelse som heter Fritt Ord. En allmännyttig privat stiftelse som har samlat ihop en ansenlig summa pengar i sitt innehav i något som kan liknas vid den norska motsvarigheten till Pressbyrån. Sedan många år tillbaka är detta en helt fristående stiftelse som värnar, i första hand, om det fria ordet såsom det förekommer i skrift. Men som också pytsar ut pengar till fotografer och filmare. Inte så lite heller, det rör sig om miljoner norska kronor.

Under ett antal år har man låtit några utvalda fotografer, både med en mer konstnärlig inriktning och en pressfotografisk stil, arbeta en längre tid med ett projekt. I år presenteras 10 fotografers verk. Det är tänkt att det skall komma en ny Journal of Norvegian Photography vartannat år.

Jag drar alla fotografer, i den ordning de förekommer i boken:

Helge Skodvin har fotograferat en symbol som kanske främst förekommer i det svenska landskapet, men tydligen också i det norska; Volvo 240. Det här är Volvofabrikens genom tidernas största succé, man sålde runt 3 miljoner bilar och många rullar fortfarande på de skandinaviska vägarna. Detta trots att modellen lades ner 1993. I landskapsbilder tagna runt om i Norge återfinns 240-modellen, som en liten envis attiralj vi inte kan vara utan.

Andrea Gjestvang har skildrat några ungdomars liv i en liten fiskarby i Nordnorge. De längtar till storstaden, men älskar ändå den orörda naturen och de långa ljusa sommarnätterna.

Karin Beate Nøsterud berättar om livets slutskede på ett sjukhem i Oslo. Bilder med ett sådant där vidvinkelsug som får en att tänka på Eugene Richards.

Ingvild Vaale Arnesen arbetar med analog svartvit teknik. I finstämda och poetiska bilder beskriver hon den tid då flickor transformeras till unga kvinnor.

Ellen Lande Gossner tar oss med till ett hem för diakonissor, en försvinnande yrkesgrupp. Dessa äldre kvinnor som klär sig i sina uniformer och tillhör kyrkans omsorgsverksamhet, men som bara blir färre och färre.

Marie Sjøvold leder oss genom drömmens landskap. Bilder på sovande människor ställs mot det som kanske symboliserar deras drömmar.

Monica Larsen berättar om några filippinska kvinnor och deras liv som hembiträden i Norge. Vi får också se vilka bilder de själva önskar förmedla till sina familjer i hemlandet, genom deras egna fotografier.

Linda Bournane Engelbert har följt en grupp rumänska romer både i hemlandet och i Oslo. Jakten för att överleva driver männen till att prostituera sig trots att homosexualitet är helt tabu i hemlandet.

Eivind H. Natvig fjärmar sig från det traditionellt dokumentära när han hyr ut sin lägenhet och gör en roadtrip runt i Norge och söker det vardagliga och oväntade. Som till exempel en våffla och lite pultost i motljus.

Oddleiv Apneseth fotograferar en resande teatergrupp med sin panoramakamera. Det här arbetet påminner om den bok han tidigare gjort, Jøster 2008. Där porträtterade han en kommun i västra Norge. Och faktiskt på ungefär samma sätt som Ola Terje gjorde på 70-talet i boken Emmaboda i våra hjärtan. (Om nu någon minns den)

1,7 kg väger den här hybriden mellan katalog, tidskrift och bok. Den är på något sätt ett hantverksmässigt mästarprov. Den faller ut, som en bokbindare skulle ha sagt. Man kan alltså läsa den utan att irriteras på att man måste bryta upp sidorna. Boken består av tio olika papperskvalitéer, Sjøvolds berättelse är tryckt på nästan bibeltunt papper. Dessutom har boken ett antal utvik. Ändå känns det som om den kan hålla för en långvarig läsning.

Men innehållet då, man köper väl då inte en bok bara för att den är hållbar och faller väl ut?

Alla reportagen, eller ska man kanske kalla dem för fotografiska noveller? håller hur som helst hög kvalité. En del är av den arten att man skulle vilja se dem i en dagstidnings söndagsbilaga, andra önskar man att de så småningom utkommer som en alldeles egen bok. Det här är en alldeles utmärkt introduktion till det norska fotografiska landskapet och visar vilken bredd det berättande fotografiet kan ha. Från handfasta socialrealistiska skildringar till poetiska personliga betraktelser. Jag har fått en ny bild av Norge, och av norsk fotografikonst.