Hierarkier är ofta centrala i ungdomsböcker – liksom bland ungdomar, vad det verkar. Vem är coolast, vem är töntigast, vem försöker klättra eller hålla sig kvar? Vem kan göra nästan vad som helst, och vem är ständigt begränsad, ständigt rädd för att bli utsatt eller ännu mer utsatt? Vilka roller känner man att man kan eller måste spela?

Den som berättar är sällan den som själv står på toppen. Kanske för att de som skriver ungdomsböcker sällan stod på toppen själva, kanske – lite mer krasst – för att det sällan är de som befinner sig där som läser särskilt mycket ungdomsböcker? Helt enkelt för att de där figurerna nog är försvinnande få och betydligt svårare att identifiera sig med, de som verkar ha allt?

Kattis, huvudpersonen i Mitch Fredrikssons debutroman Fail, har allt. Åtminstone i början av romanen. Statusen, kompisarna, pojkvännen, utseendet, de trendiga kläderna. De högtravande framtidsdrömmarna. Hon är skolans drottning. The Queen Bee.

Tills den där kvällen när det som inte får hända händer. Teveprogrammet Idol visar hennes fullständigt misslyckade, plågsamt pinsamma audition. Hon har prövat sin självbild mot världen utanför, den där världen som hon drömmer om att tillhöra, den glamourösa kändisvärld som hon följer slaviskt på nätet. Hon har totalfejlat, och det dröjer inte länge förrän alla hon har kunnat hålla i koppel vänder sig emot henne. Allting rasar.

Fredriksson låter oss genom sprickorna ana att livet innan Idol kanske inte heller var helt perfekt. Hur mycket det alltid varit ytan som räknas. Yttre framgång. Statussymboler. Hur allt ser ut. När Kattis inser att hon nog har förlorat sin pojkvän i och med sitt publika misslyckande lyder hennes protest ”Men vi var ju skolans snyggaste par.” Inte lyckligaste. Snyggaste.

Första gången vi möter Kattis pappa slänger han smulor från köket i hennes ansikte när hon rödgråten låtsas sova. Han vill ha det snyggt omkring sig. Inte bra, lyckligt eller harmoniskt. Snyggt. Rätt jobb, rätt lägenhet, rätt partner. Rätt dotter. Att misslyckas är inget alternativ.

Kattis bara måste bli rätt igen, ta tillbaka sitt gamla liv. Hämnas på ärkefienden Johanna, som genast sett sin chans att ta Kattis plats i rangordningen, Kattis vänner, kanske till och med Kattis pojkvän. Hämnas på den beundrade Billie, vars kommentarer som jurymedlem i Idol till stor del bidragit till Kattis fall.

Kattis slår blint omkring sig, alltmer desperat, och skyller på alla utom sig själv (och sin otäcka pappa). Det är till stor del det som fängslar med den här romanen. Huvudpersonen är en hetsig, egotrippad bitch med noll självinsikt och noll empati för andra. Det gör henne svår att riktigt heja på, men det behövs inte heller. Hon fascinerar. Och hon har, som hon ser det själv, ingenting kvar att förlora.

Inom litteraturvetenskapen pratar man om opålitliga berättare, och Kattis är i alla fall på gränsen till en sådan. Det hon berättar är nog sant, ur hennes perspektiv, men man anar som läsare att det finns andra synsätt som ser rätt annorlunda ut. Att det finns saker hon inte berättar eller glider över. Utelämnar. Det är ett spännande grepp.

Ända fram till det gastkramande slutet.