Recension

: Irakisk kristus
Irakisk kristus Hassan Blasim
2015
Albert Bonniers förlag
10/10

Sökmotor för drömmar

Utgiven 2015
ISBN 9789100155247
Sidor 196
Orginaltitel al-Masih al-'Iraqi
Översättare Jonathan Morén

Om författaren

Hassan Blasim (född 1973) är författare och filmmakare. Efter att ha först ha flytt från Irak till Kurdistan kom han efter sin film The Wounded Camera på kant med myndigheterna där, och efter att ha vandrat till fots genom Europa slog han sig 2004 ner i Finland, där han bor idag. 2014 fick han sitt internationella genombrott, då The Independent utnämnde Irakisk Kristus till årets bästa översatta bok. Boken rankades dessutom som ”Book of the Year” i Publisher’s Weekly.

Sök efter boken

På en buss i Helsingfors sitter en skäggig man från någonstans i Mellanöstern och läser en bok med arabisk skrift. Efter att de andra passagerarna nervöst viskat med varandra ett tag vågar en av dem till sist fråga om han läser Koranen. Den misstänkte terroristen försöker se så vänlig ut han kan när han förklarar (inte för första gången) att nej, han läser Kafka i arabisk översättning. ”Finns Kafka översatt till arabiska?” ”Tja, om han finns på finska…?”

Det här är inte en berättelse ur Irakisk Kristus (även om händelsen skymtar förbi), utan något Blasim berättade på bokmässan i Botkyrka i våras. Men det fångar något av känslan i den här underliga, galna, komiska, smärtsamma, frispråkiga, bloddränkta, känslosamma, surrealistiska novellsamlingen. Inte bara för att Kafkas ande svävar över (eller snarare blör igenom) så mycket av den (tillsammans med Hrabal, Hedayat, Calvino etc etc), utan för att den normaliserade absurditeten i det dyker upp i varje historia. Fast i hans noveller är förstås priset ofta högre. Det här är berättelser om människor som försöker leva sina liv, slåss för dem, fly för dem, som ibland klarar det och ibland inte, ibland kämpar sig kvar och ibland vaknar upp i ett land de inte får kalla hemma.

Alla som bor på flyktingmottagningscentret har två berättelser: den verkliga versionen och arkivversionen. Arkivberättelserna är de som nyanlända flyktingar berättar för att kunna söka asyl. Det är de berättelserna som skrivs ned på migrationsmyndigheten och förvaras i särskilda mappar. De verkliga berättelserna, å andra sidan, ligger kvar inne i bröstet på flyktingarna för att de ska kunna livnära sig på att minnas dem i största hemlighet. Men det innebär inte att det alltid är lätt att dra gränsen mellan de båda versionerna. De kan flyta ihop så pass att det blir rena gissningsleken att försöka hålla dem isär.

Han skriver rakt på, med berättare som vill vara realistiska men så lätt trampar igenom verkligheten, söndersprängd av för många tortyromgångar eller krig eller bilbomber som gör ärrvävnad av hela det kollektiva medvetandet. I Blasims Bagdad är magin tillbaka, som hämtat ur en gammal saga, men människan har ingen kontroll över den. I hans historier anordnas tävlingar i radio om vem som har den hemskaste historien om livet i Saddams fängelser; människor snubblar ner i hål i marken där de möter döda soldater från krig som tog slut för decennier sedan; invandrare blir instängda i sitt badrum mitt i stora fredliga västeuropeiska städer eftersom det på något vis kommit in en varg i lägenheten; flyktingar försöker förklara för Migrationsverket i Malmö hur det kom sig att de spelade in propagandavideos åt dussintals olika terroristgrupper mot sin vilja för att rädda livet; etc etc etc.

Vi tittade på de vuxnas krig på tv-skärmen och såg hur fronten åt upp våra fäder. Mödrarna bakade bröd i lerugnarna, och när solen gick ner satt de med tårar i ögonen och oroade sig. Vi var barn som stal godis från affärerna, och som klättrade upp i träd och bröt armar och ben. Livet och döden var en lek där man sprang och klättrade och hoppade, en lek av njutning och hemliga snuskiga ord och sömn och mardrömmar.

Irak har varit ett av de mest omskrivna länderna i världen de senaste 30 åren. Vi räknar döda i hundratusental, om vi räknar dem alls. Fort nu, nämn tre irakiska skönlitterära verk – Tusen och en natt räknas inte. Deras berättelser är tysta. Blasim vore stor nog om det enda han gjorde var att ge en röst åt självmordsbombare, författare, banditer, älskande, fotbollsspelare, hundar, korsordsmakare och änkor som går igenom allt det här utan att ge upp sin mänsklighet, som arbetar och knullar och super och gråter och dödar och lever och dör. Det borde vara en självklarhet, men vi borde heller inte behöva se döda treåringar spolas upp på stranden för att fatta poängen. Men Irakisk Kristus gör mer än så, det är inte en bok man läser för att kryssa av flaggor på en checklista över världslitteratur, utan det är nog fan det bästa jag läst i år. Det här är berättelser som har gått igenom både himmel och helvete, mejslats och manglats i tullen och bränts och ärrats och mejslats ut tills de glittrar. Ibland guld, ibland blod. Mardrömmar man aldrig tillåts glömma att inte alla har förmånen att få vakna ur.

Om det fanns en särskild sökmotor för drömmar, ungefär som Google, så skulle alla som drömmer kunna hitta sina drömmar i olika konstverk. Man skriver in ett eller ett par ord från sin dröm i drömsökmotorn och så kommer det upp tusentals träffar. Ju mer man avgränsar sökningen desto närmare kommer man, ända tills man får veta att den är en målning eller ett musikstycke eller en replik i en pjäs. Och så får man veta i vilket land ens dröm utspelar sig. Ja, du fattar. Det är kanske så att livet … okej, skitsamma.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2015-09-28 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-21 20:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6282

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?