1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade kördes deras barnbarn därifrån.

Hurramabad är en roman utklädd till novellsamling. Andrej Volos ger oss sitt f d hemland i lagoma bitar, ett antal fristående kapitel som vävs ihop, människoöden som vi gör återbesök i vart tjugonde år, små snabba bilder av ett land som alla kretsar runt den halvt mytiska huvudstaden Hurramabad. Och han gör det i ett språk så levande och ultrarealistiskt att man nästan kan höra hästar och dieselmotorer, känna doften av te, bergsvindar och krutrök.

För krutröken finns där ju hela tiden; det tog fyra års krig för Sovjetunionen att kuva Tadjikistan, och när den föll samman bröt ett mångårigt inbördeskrig ut. Berättelserna är till en början ofta lösryckta i tiden – en i redaktionen nämner ungraren Péter Esterházy som en jämförelse – och vi får lära känna människor och deras dagliga liv utan att få någon tydlig angivelse att detta inträffar exakt då och då, kanske bara att det är tio år efter kriget. Vilket krig? Sägs inte. Men ett krig finns alltid någonstans om hörnet, och när diktaturens järnhand lyfts av blir det kamp om vem som ska bestämma, av oss blir det vi och dom, krigsherrar och religiösa fanatiker försöker roffa åt sig sin bit av kakan.

Och för de tidigare herrarna blir det inte lätt. Plötsligt blir de tadjikiska glosorna de lärt sig i skolan viktigare än någonsin, skillnaden på folk och folk blir tydligare än någonsin, klottret på väggarna lyder "RYSSAR ÅK INTE VI BEHÖVER SLAVAR!" och de till slut måste välja mellan att stanna och slåss eller fly "hem" till ett Ryssland där de aldrig satt sin fot och betraktas som lika främmande och oönskade som i det Tadjikistan de trodde var deras hem.

Men trots att detta i långa stycken är närbilder av hur ett land faller sönder, hur våldet uppstår, hur människor lär sig att hata varandra för de etiketter de ger varann… trots att den tadjikiska glosa alla verkar kunna är det "Far åt helvete!" som är rubrik i recensionen, är ändå de enstaka scenerna ofta smärtsamt vackra. Volos har ett sinne för detaljer som är helt otroligt, och varenda människa – den gamla änkan, den kaxige krigsherren, mannen som letar efter en gravsten åt sin far så att han åtminstone kommer att lämna något spår efter sig – är så levande och så äkta att man inte kan låta bli att älska dem trots alla deras fel, som ofta är rejält stora.

Kommer ni ihåg slutet av Deer Hunter, där de efter begravningen sitter hemma runt bordet och stilla börjar sjunga "God Bless America", inte för regeringen eller politiken utan för sig själva, för att även om allt har gått åt helvete och ingenting blir som det var är världen ändå värd att leva i? Där har vi Hurramabad. Om än ett halvt jordklot därifrån och med kyrilliska bokstäver på vägskyltarna.