Recension

: Ryttararmén
Ryttararmén Isaak Babel
2015
Norstedts
10/10

Det finns inga bin längre i Volynien

Utgiven 2015
ISBN 9789113061344
Sidor 148
Orginaltitel Конармия
Översättare Staffan Dahl
Först utgiven 1926

Om författaren

Isaak Babel (ryska: Исаак Бабель) född 13 juli 1894 i Odessa, död 27 januari 1940 i fångläger, var en sovjetisk journalist, dramatiker och novellförfattare som av en del hyllats som ”den ryska judenhetens största prosaförfattare.” Isaak Babel deltog i inbördeskriget på Röda arméns sida. Han fängslades på 1930-talet och blev efter sin död rehabiliterad på 1950-talet. Verk av honom brändes under bokbålen runt om i Nazityskland 1933.

Sök efter boken

Någonstans i ett land som inte fanns för några år sedan står en sovjetisk kavallerist och pissar i ansiktet på en död polsk soldat.

Det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 är, åtminstone i resten av Europa, lite av ett bortglömt krig. Det nyuppståndna Polen och det nybildade Sovjetunionen rök ihop om… ja, officiellt förstås om kyrkan och revolutionen och allt, men i praktiken om land. Det var ett underligt krig, utkämpat av soldater som i många fall redan gått igenom både världskrig och inbördeskrig, och som blandade medeltida bondehärar och de sista stora kavalleribataljerna med flygdivisioner och inbäddade journalister.

Det är som det senare den unge Isaak Babel hamnade där. Som trogen bolsjevik, som bevakat och hyllat revolutionen några år tidigare, skickades han ut för att bevaka kriget för partiorganets räkning; han skulle följa Budjonnyjs stolta ryttararmé, skriva om världsrevolutionen, om röda arméns ostoppbara frammarsch, om det jublande mottagandet bland folket när de befriades från de polska adelsmännens och prästernas ok.

Nu blev det ju inte så, och inte bara för att Polen typ vann kriget. Det Babel beskriver i Ryttararmén är ingen triumf, någonstans, annat än den att han råkade skriva något av det största som 1900-talet hade att säga, där allt det där som ännu ska hända på något vis ekar i varenda ordvändning. Det han hittar, mitt i den här krocken mellan två vattentäta världsförklaringar, är ett kaos. Ödelagda landsändar med svältande bönder. Officerare i samma armé som driver personliga vendettor mot varandra. Kosacker som gråter över döda hästar medan liken läggs i högar. Chockade soldater som behövt avrätta sin egen far. Ukrainska gerillakrigare som monterar kulsprutor på hökärror och skjuter på alla sidor. Synagogor och kyrkor som töms och skändas, judar som slås ihjäl som boskap medan de försöker hävda sin rätt att vara här. Sjuksköterskor som får finna sig i att bli våldtagna av bassarna om de vill komma ombord på tåget hem. Politiska diskussioner som mynnar ut i inget. Revolutionen är inte problemet; den ser bara inte ut som en lösning heller.

Polackerna har täppt till ögonen för mig,— viskar gubben knappt hörbart. — Polackerna — dom elaka hundarna. Dom tar oss judar och sliter av skägget på oss, dom hundarna! Och nu slår man dom i stället, dom elaka hundarna. Det är storartat. Det är revolutionen det. Men polackerna sköt, snälla herrn, för att dom är kontrarevolutionen. Ni skjuter för att ni är revolutionen. Men revolution betyder ju tillfredsställelse. Och tillfredsställelsen tycker inte om att ha föräldralösa barn i huset. Goda människor gör goda gärningar. Revolutionen — det är en god gärning av goda människor. Men goda människor dödar inte. Alltså är det onda människor som gör revolutionen. Men polackerna är också onda människor.

Mannen som står och pissar på en död polack gör det inte av hat. Han gör det helt enkelt för att det är mörkt, han var tvungen att släcka ficklampan för att hålla i kuken, han såg inte. Lik finns ju överallt.

De är långa, nätterna här framme i skyttelinjen, de tar aldrig slut. Och då får man lust att prata med någon människa, men var ska man få tag i någon?..

Där kriget drar fram dör allt. Soldater, civilister, hästar, skörder, ideal, mänsklighet. Babels alla poetiska vändningar kan inte få dem att dö vackert, de ljuter inte hjältedöden med ett sista rop på Lenin eller Pilsudski – möjligen på mamma. Det är 1920, och så mycket ska fortfarande hända; någonstans bland svälten och judeförföljelserna passerar de Tjernobyl, ett ord som ännu inte har fått den vikt det skulle få. Det fick Babel aldrig veta; Ryttararmén blev både hans stora genombrott och hans fall – han blev hårt kritiserad för att han lät alla stå med sina egna namn, i all sin löjligt komiska fulhet, skrev noveller i stället för redogörelser. Han förväntades sätta sin talang i revolutionens tjänst, i stället skrev han om det han såg, det han kände som jude och intellektuell mitt i slakten, alltid utanför, aldrig fullt ut en del av det. Han hittade människoöden i stället för trupprörelser, känslor i stället för idéer. Tro fan att hans liv slutade i ett av Stalins läger, med en kula i nacken.

Mannen som står och pissar på en död polack knäppger gylfen, tänder ficklampan och tittar närmare på den döde som ligger i en trave av papper, propaganda och brev till kärestan blandat.

Med Pilsudskis, marskalkens och överbefälhavarens, proklamation torkade jag av den stinkande vätskan från min okände broders skalle och gick vidare, böjd under tyngden av min sadel.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2015-08-29 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-28 23:44

Kategori: Recension | Recension: #6246

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?