Det Goda Sovjetiska Köket – Minnen, mat och längtan är en s.k. foodoir. En metaforisk måltid kring Sovjets historia, där varje kapitel sträcker över ett decennium, med början på 1910-talet och slutet på 2000-talet. Här flätas kortfattade historiska överblickar och porträtt av tidens stora personligheter samman med berättelsen om författarens egen familj. Inblickar i de allra intimaste vrår av sovjetmedborgarens tillvaro mynnar ut i reflektioner över Sovjetväldets öde. I varje kapitel försöker von Bremzen återge det sovjetiska decenniets zeitgeist, i politiken, kulturen, mathållningen och, framför allt, i den enskilda människans liv.

Vad skulle det ha varit för mening med att berätta om känslan av att ständigt befinna sig i två parallella världar – en där avsmakningsmenyer på restauranger som Per Se eller Noma hör till vardagen, och en annan där en vanlig banan – något man fick kanske bara en gång om året på den avlägsna tiden i Sovjetunionen – fortfarande har en nästan magisk dragningskraft på mig?

Anya von Bremzen lämnade Sovjet tillsammans med sin mamma och emigrerade till USA 1974, 11 år gammal. Med tiden blev hon en framstående matskribent. Nästan en generation senare lämnade jag, 14 år gammal, det som nyligen upphört att vara Sovjetunionen. Min familj som hade flyttat tidigare mötte upp mig på Landvetter med farsans tjänstebil. Under färden till Göteborg räckte lillebror mig några bananer och en burk Coca Cola. Jag noterade för mig själv nonchalansen, med vilken han lämnade över dessa underbara tingestar. Där jag satt i baksätet kände jag mig lycklig av doften och smaken, men också förbryllad av den plötsligt upplevda devalveringen av min mångåriga längtan. På planet från Sovjet kunde lilla Anya von Bremzen inte begrunda storheten i ögonblicket när rösten i högtalaren meddelade emigranterna att de just lämnat sovjetiskt luftrum. Hon höll på att kissa på sig av all Pepsi hon hade bälgat i sig ombord. Jag gjorde entré i min nya värld med munnen full av banan.

Som emigrant befinner man sig i ett ingenmansland. Varje emigrant bär på den känslan. Det nya landet är och kommer ofrånkomligt att förbli ”det nya landet”, medan ”hemlandet” för länge sedan har gått sin egen väg, utan dig. ”Hemlandet” har egentligen upphört att existera. Det är något som blir smärtsamt påtagligt för varje emigrant på återbesök. Men med detta själsliga utanförskap, denna existentiella och lite sorgliga limbo kommer en bonus. Utanförskapet erbjuder en gratisbiljett till en fantastisk åskådarplats, en för de hemmavarande ouppnåelig synvinkel på tillvaron i vilken många fler dimensioner av både där-och-då och här-och-nu kan träda fram.

Varje människa i exil behöver skapa tillrättalagda berättelser om sitt tidigare liv, sitt ursprung. Det är nödvändigt och det är praktiskt, som ett visitkort ungefär. Andra berättelser behåller man för sig själv, eftersom dessa inte passar in i det nya sammanhanget. Faktumet är att just det som inte sägs oftast har haft störst inverkan på vem man är. Anya von Bremzen delar med sig av dessa minnen. Och i det skriver hon sovjetisk vardagshistoria, så som bara en person i hennes sits är kapabel till: med insikt, men utan hemmablindhet; med distans, men också med sympati. Hon berör många unika och, för utlänningar, obskyra aspekter av livet i Sovjet och förklarar dessa utan den annars vanliga axelryckningen och hänvisningen till den mystiska ”ryskheten”. Hon lyfter fram och dissekerar vanor och bruk som sedan länge tas för givna av deras postsovjetiska utövare. Visst förekommer det sådana klassiska paradnummer som kaviar och vodka i boken – den som söker efter något att nicka igenkännande över lär inte bli besviken, men den som utöver det söker att förstå vad grannen i öster egentligen har sysslat med de senaste hundra åren lär få sitt lystmäte.

Författarens barndom präglades av närheten till den sovjetiska makteliten med alla dess privilegier å ena sidan – via morfar som var en högt uppsatt underrättelseofficer; och den sovjetiska misären, till stora delar självvald av hennes ihärdigt antisovjetiska mamma, å den andra. Von Bremzen visar in läsaren i en ostädad sovjetisk värld, full av minnen, förnimmelser, lukter och smaker, vissa angenäma, andra – ganska långt ifrån. Här kan man både kräkas av svart kaviar och, i brist på något bättre, använda rockärmen som tilltugg till en sup. En del tragiskt, en hel del komiskt, somligt för nära inpå bara skinnet – det mesta delat av miljontals ännu levande homo sovieticus, då som vardag och nu som minnen.

Det är oundvikligt att en berättelse om mat från sovjettiden blir en skildring av längtan, av otillfredställt begär.

Med några få sidor kvar till receptsamlingen som avslutar boken, slogs jag av insikten om att Det Goda Sovjetiska Köket är en närmast komplett guide till Sovjetunionens vardagsliv. På riktigt, tänkte jag – allt finns med! Allt det viktiga, allt det vi växte upp med, allt det som vi bär med oss, latent. Det som gör att jag fortfarande kommer hem från Hemköp med en klase gröna bananer, trots att jag vet att jag troligen inte kommer att äta en enda. ”Otillfredställt begär”, som sagt.

För dem som är nyfikna på hur det var att leva och äta i Sovjet, men som inte kan få tag på en pratglad homo sovieticus (eller vill slippa baksmällan efter ett möte med en sådan) är Anya von Bremzens bok ett fint substitut.

För matnostalgiker rekommenderas dessutom Stalins makaroner av Jon Rönström och Anders Ekman (Ica Bokförlag 2014).