Egentligen fattar jag inte det här med tidningskrisen. Det är något oerhört märkligt med att en bransch plötsligt inte längre lyckas ta betalt för det de gör. Ja, medievärlden har förändrats radikalt de senaste decennierna. På internet har de flesta av oss tillgång till information i mängder vi knappast kunnat drömma om tidigare i historien och ”the media is the message” lyder en välkänd gammal slagdänga, men ändå. Inte har väl vårt behov av välskriven samhällsgranskning och -förklaring plötsligt upphört?

Ulrika Kärnborg inleder sin Klickokratin. Mediekrisens första offer är sanningen med Sydsvenskan-koncernens köp av Helsingborgs dagblad 2014. Tjänster ska sparas in. Inte minst en välrenommerad kulturredaktion slås ihop med den i Malmö. Men om en pressad ekonomi i konkurrens med gulliga kattungar på internet är skälet, hur kommer det sig då att säljaren kan plocka ut ungefär 200 miljoner i aktieutdelning?

Jag tänker på en kursbok jag hade i statsvetenskap. Den gick i korthet ut på att om man bara kan skapa ett krismedvetande hos folk så kan man få dem att gå med på nästan vad som helst som de annars aldrig skulle acceptera. Skräm dem. Få dem att tro att det är nödvändigt, det enda som räddar oss från haveriet. Så löd, enligt författarna, det enkla receptet på politisk förändring.

För även om Kärnborgs reportagebok låter både chefer, experter och anställda komma till tals så är det när det gäller journalistkollegornas arbetsvillkor hon är som skarpast. De som får sina villkor och resurser drastiskt förändrade men ändå ska vara glada att de trots allt fortfarande har ett jobb att gå till. Även om det jobbet ligger hos ett ”bemanningsföretag” som enbart förser de egna tidningarna med billigare och mer flexibel arbetskraft än de direkt anställda utgör.

Vad är då egentligen problemet? Är det verkligen att folk hellre tittar på världens sötaste utterunge än på politiker och flyktingtåg? Är det att efterfrågan på god journalistik plötsligt upphört att existera? Eller är det något annat? Ett ekonomiskt tänkande med enorma vinstkrav och föga förståelse för det som faktiskt genererar de där pengarna?

Där ger Klickokratin inte oerhört många svar. Den tecknar bilden av krisen, av en eftersatt mediepolitik, och kan säkert vara en duglig första ingång, men den går inte särskilt på djupet med vare sig orsaker eller lösningar. Det är förstås inte heller lätt, men det här är viktiga frågor, en viktig debatt. Tyvärr tycker jag nog att det Kärnborgs bok tillför den debatten hade kunnat vara rätt mycket mer djuplodande, analytiskt och vasst.