Recension

: På andra sidan förlåtelsen
På andra sidan förlåtelsen Thordis Elva
2017
Forum
8/10

Exemplarisk våldtäktsbearbetning

Utgiven 2017
ISBN 9789137148786
Sidor 308
Orginaltitel South of forgiveness
Översättare Örjan Sjögren
Först utgiven 2016
Medförfattare Tom Stranger

Om författaren

Thordis Elva är isländsk författare, dramatiker, journalist och föreläsare. Hon har skrivit flera böcker om sexuellt och könsbaserat våld. På svenska finns den personliga På andra sidan förlåtelsen (skriven tillsammans med Tom Stranger).

Sök efter boken

På andra sidan förlåtelsen har legat i min att läsa-hög ett bra tag. En sådan där ”Jomen, den vill jag verkligen läsa, fast kanske inte riktigt just nu”-bok. Det är efter att jag sett SVT:s Uppdrag gransknings inslag om #MeToo och Fredrik Virtanen som jag till slut tar upp den, och det är en intertext som följer med mig läsningen igenom.

Jag har ingen aning om vad som hänt mellan Virtanen och Cissi Wallin eller några andra kvinnor. Jag skulle önska mig betydligt bättre pressetik – såväl vad gäller belägg och uthängningar som vilka dumma frågor som ställs till potentiella brottsoffer – men också att den viktiga #MeToo-rörelsen inte ständigt i debatten fick stå till svars för helt enkelt dåligt journalistiskt omdöme.

Det som ständigt gör sig påmint i läsningen av Thordis Elvas och Tom Strangers bok är något annat. Det handlar om Virtanens sätt att slå ifrån sig. Återigen, jag har ingen aning om vad han har gjort eller inte gjort, men det han beskriver, en tillvaro av massor av festande, av alkohol, droger och minst sagt luddiga minnen av tveksamma sexuella möten – kan det ens vara möjligt att vara helt säker på att man aldrig någonsin har skadat någon? Jag skulle nog inte våga vara det.

Det är i den här betydelsen Thordis Elva verkar närmast … avundsvärd. Jo. Det är en oerhört störd sak att skriva, men jag ska försöka förklara.

Thordis Elva är sexton år när hon möter sin första kärlek, den australiensiska utbytesstudenten Tom Stranger. De blir tillsammans. De har sex. Allting är fantastiskt. Tills en kväll, efter ett juldisco, när Thordis blir alldeles, alldeles för full. Tom tar hand om henne. Bär hem henne till flickrummet. Där utsätter han henne för en utdragen och våldsam våldtäkt.

Ingen av dem pratar om det efteråt. Han gör slut och lämnar Island. Båda gör de sitt bästa för att förtränga vad som hänt. Försöker leva sina liv i högt och riskfyllt tempo och lämna det förflutna bakom sig. Tills hon en dag tar kontakt, och de långsamt påbörjar en bearbetning av vad som hänt mellan dem, en mejlväxling som till slut utmynnar i ett möte, en vecka i Kapstaden drygt 16 år efter den där kvällen efter discot.

Det är knappast någon bruksanvisning för våldtäktsoffer. ”Boka in en resa till andra sidan jorden, ensam med din förövare.” ”Se turistattraktioner, drick öl, prata ut på hotellrummet.” På andra sidan förlåtelsen blir nästan som en amerikansk film, så slimmad och snygg och perfekt med vackra scenerier, dramatiskt väder och välregisserade symbolhandlingar. Thordis och Tom kämpar, de är klädsamt medvetna om hur privilegierade de är mitt uppe i alltsammans, och när de uppriktigt kämpat kan de komma ut på andra sidan traumat, gå vidare och leva i hälsosamma och lyckade relationer.

Jo, det är lätt att raljera. Samtidigt är det en unik process Thordis Elva och Tom Stranger ger insikt i, bjuder in till. Det här är något unikt, där både offer och gärningsman vågar vara öppna för att försöka förstå och hantera det som hänt mellan dem. Det är inte minst en enorm resa för hans del, att acceptera och försöka leva med att han faktiskt gjort något fruktansvärt, som fått enorma konsekvenser för bådas del.

Jag undrar just hur vanlig den där öppenheten är. Hur många som begår den här typen av brott och lyckas leva med det, utan att förneka det, utan att lägga skulden på sitt offer eller någon annan.

Med det menar jag inte att låta gärningsmannen stjäla allt fokus från den utsatta, men jag tror att, medan hon tvingas hantera det hon utsatts för, och alla märkliga skuldkänslor det fortfarande innebär i vårt nutida samhälle, är det kanske ändå lättare att som våldtäktsman skjuta ifrån sig alltsammans. Tänka att sådant där görs av monster, och jag är ju inget monster. Vi var ju tillsammans. Vi hade ju haft sex tidigare.

Det var kanske dåligt sex. Vi var ju så fulla. Men våldtäkt, det är ju något som begås av monster, och jag är väl ändå inget monster?

Ella Andrén

Publicerad: 2018-06-09 00:00 / Uppdaterad: 2018-06-08 16:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7366

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?