Recension

: Mirabell och Astrakan
Mirabell och Astrakan Annika Thor och Maria Jönsson Maria Jönsson (illustratör)
2019
Bonnier Carlsen
6/10

Dramat i lekparken

Utgiven 2019
ISBN 9789178031016
Sidor 40

Om författaren

Annika Thor är uppväxt i Göteborg och hade arbetat länge som manusförfattare för film och TV när hon debuterade som författare med ungdomsromanen En ö i havet 1996. Det var den första boken i en serie om två judiska systrar som kommer till Sverige på flykt under andra världskriget. Sedan dess har hon skrivit ett flertal böcker för barn och unga, bland annat Sanning eller konsekvens som vann Augustpriset 1997. 2011 kom den första romanen för vuxna, Om inte nu så när.

Maria Jönsson är född 1958 i Gävle och bosatt i Höganäs. Hon är verksam som barn-och bilderboksillustratör och tidningstecknare. Hon har illustrerat ett stort antal barnböcker, bland annat böckerna om hundvalpen Morris. Debuterade som författare gjorde hon 2007 med boken Spyflugan Astrid.

Sök efter boken

Snart är våren här! Har ni varit ute och hoppat hopprep ännu? Eller provat gungorna i lekparken? Leklusten brukar ibland hålla sig gömd och kanske skakar du på huvudet och svarar nej när den ivriga frågeställaren riktar sin blick på dig.

Bilderboken Mirabell och Astrakan handlar om två flickor som träffas vid en lekplats med gungor. Mirabell är först på plats och gungar upp sig i luften. Men efter en stund kommer Astrakan, den andra flickan, och säger att det är hon som har företräde till hela lekplatsen. Och den som hon väntar på.

Mirabell är blyg och rädd. Astrakan däremot är arg och rädd. Handlingen går ut på att undersöka vad som händer mellan dessa två personligheter. Ett uppslag visar vad Mirabell tänker kring att vara utesluten från lekkamrater. Att vara blyg och känna sig liten och svag har utgjort ett hinder i umgänget med andra barn.

Ett annat uppslag visar vad Astrakan har varit med om. Hon har också blivit bortvald av andra lekkamrater. Hennes ilska och argsinta humör har fått negativ effekt. Ingen vill vara med henne.

Enkelt och avskalat kan vara ett fint sätt att förstärka en berättelse. I skapandet har illustratören använt två färger i stället för flerfärgspalett. Antalet detaljer är få och mycket av sidornas vita ytor är ödsliga och påminner om grådisiga dagar. Flickornas respektive inre dialoger har skrivits med ett annat typsnitt. Bokstävernas oregelbundna och svällande form skapar en laddad känsla.

Som vuxen kan jag se poängen i att berätta om känslan av att bli bortvald av andra lekkamrater. Och att det finns tankar och frågor kring detta som kan fylla hela barnets tillvaro. De två olika flickorna har sina olikheter till trots en gemensam känsla, nämligen rädsla. De har olika sätt att tackla den, att bli tillbakadragen eller att bli arg. Men i mötet med varandra lär de sig något som de inte kunnat lära sig på egen hand. Till på köpet blir de kompisar.

Ändå finns en tveksamhet i mig efter läsningen. Jag kan nämligen inte se framför mig någon entusiastisk lyssnare. Alltså ett barn som fångas av högläsningen. Jag vet inte om det är själva berättandet med ord eller om det är bildspråket som lämnar så svaga spår. Det finns många uttrycksfulla pärlor bland bilderböcker för barn. Men jag måste erkänna, att den här boken får svårt att mäta sig med dem jag förtrollats av tidigare.

Lena Nöjd

Publicerad: 2020-03-09 00:00 / Uppdaterad: 2020-03-08 19:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8040

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?