Recension

: Sex, lögner & revolution
Sex, lögner & revolution Laurie Penny
2015
Ordfront förlag
7/10

För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda

Utgiven 2015
ISBN 9789170378478
Sidor 253
Orginaltitel Unspeakable things: sex, lies and revolution
Översättare Annika Ruth Persson

Om författaren

Laurie Penny, född 1986, är en brittisk författare och journalist. Hon skriver för bland andra Vice och The Guardian och är kolumnist på svenska ETC. 23 år gammal var hon den yngsta personen någonsin att nomineras till Orwell Prize för sin omtalade och välbesökta blogg Penny Red.

Sök efter boken

”Som en handbok till lycka i en uppfuckad värld är den här boken inget att ta fasta på.” Så skriver Laurie Penny i inledningen till boken Sex, lögner och revolution. ”Det är ingen hurtfrisk handledning i hur man slingrar sig fram i det moderna patriarkatet med en kaxig blinkning och tummen upp.” Nej, Penny har skrivit en bok om hur flickor (och pojkar) svälter sig och skär sig i brist på kontroll över annat än den egna kroppen. Om hur otrygga anställningsvillkor världen över ger ökad risk för kvinnor att både utsättas för, och tvingas stå ut med, sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Om ojämlikt sex, porr och våldtäkt. Om destruktiv maskulinitet och vad hon kräver av män och killar som hävdar att de inte vill vara del i förtryckandet av kvinnor, HBTQ-personer och rasifierade.

Ja, kräver. Penny vill ha revolution. Hon är förbannad. Och det i sig är en av de saker hon märker att många provoceras av – att hon som ung kvinna är arg och kräver förändring. Ilska är nämligen något som flickor genom uppfostran lär sig att undvika menar hon, både hos sig själva och andra. Vi lär oss att hänsyn till andra är viktigare än att alltid få rätt. Inte konstigt att många sparkar bakut när Penny skiter fullständigt i att vara tyst och försiktig, och dessutom kommer med sarkastiska formuleringar som sticker hål på de där försvarstalen vi hört så många gånger nu. Som alla de där välmenande kommentarerna där vi uppmanas att uttrycka oss mildare, att inte tala om kvinnohat och våldtäktskultur som något utbrett fenomen som alla är del av och att vara försiktiga så att vi inte sårar någon med våra ord.

Säg inte ”män förtrycker kvinnor” – det är lika sexistiskt som vilken sexism som helst som kvinnor någonsin har tvingats hantera, och antagligen ännu värre. Säg istället ”vissa män förtrycker kvinnor”. Vad du än gör, så generalisera inte. Det är något som män gör. Inte alla män, så klart, bara vissa.

Jag upplever verkligen att Penny skriver på ett för mig nytt sätt om ett ämne jag vid det här laget hunnit läsa en hel del böcker om. Hennes stil bidrar starkt till detta – kompromisslös och orädd, och full av (galg)humor. I en del partier blir det dock väl mycket upprepningar, och ibland hade texten kunnat vinna på att slimmas till och koncentreras även om många träffande formuleringar då hade fått stryka på foten.

Men framförallt har hon en annan utgångspunkt än mycket av det jag läst tidigare, kanske delvis på grund av den generation hon tillhör och delvis beroende på hennes inblick i gräsrotsrörelser och aktivistkretsar. Penny är numer del av den etablerade pressen i och med uppdrag för The Guardian och ETC, men hon började på internet communityn och hon skriver sina texter bl.a. från ockuperade hus och olika kollektiv. För henne har det kapitalistiska systemet och inställningen att ha marknaden som ideal allt att göra med ojämlika relationer människor emellan.

Penny ser både en kraft och en begränsning i sociala rörelser. Kraft för att människor kan mötas som individer och inte först och främst tolkade utifrån kön, funktion, sexualitet, etnicitet. Och en kraft för att människor hittar varandra och kan känna samhörighet i upplevelsen av utanförskap. Men hon är också besviken och frustrerad över att så många av dessa ”alternativa” grupperingar ändå tenderar att bygga på samma förakt för det kvinnliga könet som IRL. Där pojkar och killar som själva inte platsar i den normativa manligheten finner en fristad, men hur denna ofta upprätthålls genom fortsatt uteslutning och nedvärderande av tjejer.

Kanske, tänker jag när jag kommit halvvägs, kanske kan det här vara vad Fittstim och Under det rosa täcket var för mig, för en ny generation feminister? Jag ska erkänna att jag hoppas på det. Och så dagdrömmer jag om en hel skock unga människor som varken klär sig eller beter sig ”som man bör”, men som inte finner sig i att inte bli lyssnade på. Som kräver, ja kräver, förändring.

Boken är till dem och som en av dem, en av de andra, de som aldrig kommer nöja sig med ganska bra, ganska fri och jämlikhet för vissa. Den är till för de onämnbara, de onaturliga, de som gör folk upprörda. Som inte gör som de blir tillsagda. Som pratar när de inte borde och vägrar le på begäran. Som är konstiga och alltid vill för mycket. Om du tror att du är en av dem, så är den här boken till dig.

Marie Gröön

Publicerad: 2016-01-20 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-19 15:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6431

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?