Det tar nästan halva boken innan han dyker upp in the flesh. Mark, den försvunne supermaken till den mer vardaglige hustrun Hannah. Under dessa sidor har vi dock fått bekanta oss med honom: en entreprenör som skapat sig en förmögenhet genom sitt it-bolag men som håller en lite småkonservativ livsstil. Henne får vi såklart också känna: även hon hårt arbetande men inte lika benägen att ta risker utan har istället jobbat upp sig ett namn som anställd inom reklamvärlden i New York. Modernare livsstil på ytan, fast det är såklart hon som säger upp sig när de bestämmer sig för att bo ihop och gifta sig. För det är i deras gemensamma hemland England som Marks företag har sitt huvudkontor.

Han dyker som sagt inte upp, fast han borde ha gjort det redan på första sidan när Hannah möter upp på Heathrow. Istället ges en rad osannolika orsaker till varför han inte kom med på New York-flighten via icke spårbara telefonnummer till Hannahs svarare. Vad vet hon egentligen om honom och hans bakgrund? Kan han ha blivit kidnappad? Kan han ha blivit mördad av kriminella östeuropeiska intressen som han via sitt företag haft affärer med? Eller (ännu värre) kan han ha en affär? Frågor som slutligen får en lösning, men också oväntade konsekvenser som förändrar dem för alltid. Och för läsaren någonting som gör att man håller sig kvar vid en bok som är ganska enkel att lämna under den lite sega inledningen.

Nej, någon fantastisk läsning är inte Lucie Whitehouses tredje roman, utan den sorterar onekligen in i den kategori av spänning som precis får en att hålla sig kvar men som efter att sista sidan är läst, lämnar en för alltid. Allt är bara som mest okej: dialogen fungerar, språket är okej, London-beskrivningarna får mig att vilja boka en Ryanair-biljett (vilket ändå är ett minimikrav), dramaturgin ger en spänningsökning och karaktärerna får mig redan från början att tänka på Chris O´Neil och någon från någon brittisk romcom producerad av Eric Fellner och Tim Bevan. Den sista lyckas jag dock aldrig identifiera. Det kommer också in en Patrick Bateman.

Lucie Whitehouse har skrivit en chick lit-thriller som håller för godkänt och funkar om man vill läsa något som ger lite avkoppling för stunden och inte ger upphov till några större grubblerier. Fast precis när jag ska skriva in översättarens namn, får jag ett eget litet mysterium: kan det vara samma person som dagensbok-skribenten Marie Gröön? Precis som Hannah i romanen får jag försöka lösa det via Google.