Recension

: En barnberättelse
En barnberättelse Sara Gordan
2006
Albert Bonniers förlag
8/10

Stram torka

Utgiven 2006
ISBN 9100109991
Sidor 56

Om författaren

Sara Gordan, född 1972, är litteraturvetare vid Stockholms universitet och har översatt skönlitteratur från franska till svenska. 2006 debuterade hon med prosalyriska En barnberättelse, och har också gett ut Uppställning med albatross och romanen Martin Andersson: Ett skuggverk. Gordan arbetar också på Biskops-Arnös författarskola.

Sök efter boken

Och inte sten.
Om det fanns sten
Och vatten också
Och vatten
En källa
Ett källkar bland stenen
Om bara ljudet av vatten fanns -
Men det finns inget vatten

När T.S Eliot skrev The Waste Land 1922 så var det bland annat som en spegling av en västerländsk civilisation som förlorat sin fruktsamhet i en alltmer sexualiserad, men känslokall värld. När Sara Gordan återanvänder det motiv som Eliot i sin tur hämtade från gamla fruktbarhetsriter, har en kvinna och en man förirrat sig in i eller sökt sig till ett sexuellt rollspel med tydliga inslag av underkastelse där kvinnan är den dominerande som i några passager låter mannen vara barnet i något som gränsar i pedofilistiska fantasier. I korta scener – nästan som ett bildmanus till en film – låter Gordan ljuset blixtra förbi drömmar om Paris tunnelbanesystem, sexscener med utpräglad icke-samhörighet och vandringar längs stränder med stenar i fickorna. Scenarierna återkommer, varieras kring samma underkastelsetema. Berättas och återberättas och förändras därigenom.

Och så detta regn som aldrig kommer.

I passagen som föregår det citat som inleder recensionen får vi kanske nyckeln till historien i noteringar om värkar som upphört och ett barn ”som ligger dött i en hink någonstans. Det är mycket märkligt.” I den klassiska gestaltningen av motivet det öde landet är det fiskarkungen Amfortas som lider av ett sår som bara kan läkas genom att någon medkännande frågar honom vad han lider av. Samma motiv öppnar hos Gordan upp frågan om en sällan omtalad men hos alltför många välbekant sorg. Sorgen att mista ett barn i livmodern.

Jag hade ursprungligen tänkt skriva något syrligt om att Sara Gordan i sin skönlitterära debut återanvänder all den stilistiska forskning hon gör om upprepningens poetisk-retoriska funktioner som doktorand vid den litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. En mer uträknad än intuitiv komposition. Mindre känsla än hantverk. Kanske var det denna förkunskap om Gordan som hindrade min läsning. Först vid andra läsningen förstod jag.

I morgon ska benen vara åter och brösten fulla av mjölk, båda delarna till ingen nytta. Om det fanns vatten.

Poetiskt och avgrundsdjupt tragiskt. Och då, sent omsider, fanns det vatten även hos mig.

Textutdrag (Visa/göm)

Rikard Liljenskog

Publicerad: 2006-05-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 10:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2033

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?