Recension

: Tarkovskijs hästar
Tarkovskijs hästar Pia Tafdrup
2007
Wahlström & Widstrand
6/10

Ojämn skildring av demenssjuk fader

Utgiven 2007
ISBN 9789146217022
Sidor 93
Orginaltitel Tarkovskijs heste
Översättare Jan Henrik Swahn
Först utgiven 2006

Om författaren

Fotograf: Susanne Mertz

Pia Tafdrup, född 1952 och bosatt i Köpenhamn, är medlem i Det Danske Akademi. Hon har hittills skrivit tolv diktsamlingar, två skådespel, en poetik och en roman -Ge sig hän, på svenska 2006. För diktsamlingen Drottningporten fick hon Nordiska rådets litteraturpris 1999. Och 2006 tilldelades hon Svenska Akademiens nordiska pris.

Sök efter boken

Andreij Tarkovskij var en rysk filmregissör känd för sitt poetiskt säregna filmspråk. Hans filmer innehåller långa klipp med mycket naturbilder. Han kunde visa en porlande bäck, ett droppande tak eller en soluppgång i flera minuter utan att det hade någon speciell betydelse för handlingen. Hans filmer, med sitt övertydliga symbolspråk, hade alltid en religiös touch och för det fick han leva i exil i slutet av sitt liv. Det råder delade meningar kring kvaliteten på hans filmer. Vissa menar att han var oändligt långtråkig medan andra anser att han var ett poetiskt geni.

Personligen är jag väldigt förtjust i hans filmer och har sett de flesta. När jag slår upp Tafdrups diktsamling förbereder jag mig på att översvämmas av allusioner men så är inte fallet. Det förekommer referenser till Den yttersta domen men jag har ändå svårt att se någon djupare betydelse. Det är däremot inte svårt att förstå vad som håller diktsamlingen samman. Den åldrade fadern som sjunker allt djupare in i demensen förekommer i så gott som varenda dikt. Perspektivet växlar hela tiden mellan att vara hos honom och dottern. Det finns dock en distans till fadern vilket är ganska skönt. Det säger något om omöjligheten i att krypa in i en annan människa och framförallt om omöjligheten att leva sig in i någons demens.

Tafdrup har gjort sig känd som en obotlig romantiker. Hon är en av de få, vågar jag mig på att säga, som fortfarande kan betrakta världen genom dikten. Tarkovskijs hästar utgör inget undantag. Det är mullrande ljus och mångfärgade minnen, det är rostfärgade skratt och ekande hovslag. Språket är hela tiden sådär översubjektivt vilket är typiskt för romantikern. Dessvärre funkar det inte alltid. Naturbilderna och färgerna, ljudet och framförallt ljuset gör att jag blir övermätt. Emellanåt finns det ingen hejd.

Det snöar tätt och stilla –
frostkristaller dansar
med kometers fart.
Snöglöder, insamlade till oändligheten,
räknar även oss.
Världen har mist sina färger till yrseln,
landskapet försvinner.
Det finns bara vi mitt emellan isvirvland flingor,
så landsflyktigt nära varandra
att bara avlägsenhetens avlägsenhet
återstår,
den malströmsgrav vi i sugande ljus
stirrar upp i.

Men det finns också några riktiga guldkorn i diktsamlingen. Det är enkla dikter som utgår från konkreta situationer. Bäst blir det framåt slutet då dottern sitter vid faderns dödsbädd. Här får dikterna plötsligt en otrolig skärpa och de mest vardagliga reflektionerna träffar rakt i hjärtat.

Det som är nutid för mig,
är en framtid
min far inte vet om.
Bakom en öronbedövande tystnad
har hans kropp
kylts ner.
I mina muskler
känns kölden
ordagrant översatt. Blåsvart.

Framåt slutet av diktsamlingen gör jag en anteckning om att det påminner om T.S. Eliots The Waste Land. Mycket är rena grekiskan men det finns ändå någon slags kontinuitet som gör det möjligt att fortsätta. Tarkovskijs hästar är en ojämn diktsamling som behandlar tiden och minnet. Stora anspråk som den bara lever upp till stundvis.

Textutdrag (Visa/göm)

Rasmus Landström

Publicerad: 2007-10-21 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 00:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2671

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?