Krönika

Varför egentligen läsa?

Precis som Johan läste jag precis Martin Langes "80 romaner för dig som har bråttom. Min första reaktion var att detta ju bara är Book-A-Minute med bilder. 80 romaner från klassiker till kioskdeckare sammanfattade på tre serierutor vardera – vi får veta vad som händer, utan att faktiskt behöva läsa böckerna. Kul grepp. Punkt slut.

Men just det där ställer en lite större fråga. Varför ska man egentligen läsa, säg, "Stolthet och fördom" eller "Lolita" (i Stockholm eller Teheran) hellre än att läsa Langes 30-sekunders sammanfattningar av dem? Jag blir påmind om att jag ju ville läsa Pierre Bayards How To Talk About Books You Haven't Read, där han tydligen satiriserar det här med läsande på samma sätt; inte i syfte att få folk att sluta läsa, utan för att lyfta fram varför det är mer än att bara få reda på hur boken slutar.

Jonas Thente skrev en recension av Lange i DN, där han passade på att raljera lite över ämnet (apropå människor som anser läsning vara farligt – se även Holm, Nisse). Tyvärr har jag inte kunnat få tag på Thentes recension, men Per Gudmundsons artikel i SvD snor följande mening och gör en stor affär av det:

[J]ag är säker på att (…) många andra läser romaner precis så som Lange beskriver dem. För handlingen. De förmår helt enkelt inte uppfatta mer än så. Det är lite otäckt, men mest sorgligt: de är mer än insekter men betydligt mindre än människor.

Ouch. Jag gillar Thente skarpt, men… taget ur sitt sammanhang och Thentes vanliga stil känns den rätt hård, visst. Å andra sidan – Gudmundsons smått antiintellektuella inställning (där han lyckas nämna ordet "medelklass" som ett ideal hela 11 gånger i en ganska kort artikel och säger saker som "den grupp som pop-ekonomen Richard Florida kallar 'den kreativa klassen' men som vanligt folk kallar snobbar") är inte heller så inbjudande.

Eller för den delen, kolla in självutnämnt "vanligt folks" reaktioner på litteraturpriserna, som alltsomoftast tyvärr urartar i en uppvisning i hur okunniga folk gärna vill framstå som – ni vet, "aldrig-hört-taaaalas-om"-syndromet. Nu har ju Svenskan gjort om sin sajt så att alla roliga kommentarer till Nobelpriset försvann, men några av kommentarerna till BBCs rapportering om Bookerpriset är också värda ett skratt (eller möjligen en skvätt gråt):

If the Booker judges were going to give the award to a book like this, they should have given it to Roddie Doyle, as a least he got there first with Angela's Ashes.

Any literature prize that has never been given to Terry Pratchett or JK Rowling is pretentious in the extreme.

I haven't read this book, will never read this book and am totally uninterested in "serious" fiction because everyone who extols it's virtue is only out to boost their own ego and to show off how "intellectual" they are. Real people, who have lives, read Terry Pratchet and the like.

this is a prize awarded by accademics to accademics the ordinary person in the street probably wont care i know i dont !!

Bloggen Spectatia citerar Wittgenstein, vilket känns ganska träffande apropå det sista citatet där: "Mitt språks gränser betyder min världs gränser." Eller för att återigen dra upp den stackars Nisse Holm: om ens enda intresse är att dunka en boll över ett nät är det inte underligt om det enda man kan tala om är att dunka en boll över ett nät.

Och jag vet, jag låter outhärdligt snobbig. Men jag förstår verkligen inte; varför denna ömsesidiga fientlighet? Varför slår vissa människor ifrån sig med bägge händer så fort det rör sig om något mer komplext än en deckargåta, medan andra (inklusive undertecknad) ofta fnyser föraktfullt över tanken att läsa något bara för att det är kul och avkopplande? Varför måste det vara antingen eller? Är litteraturen verkligen så otäck, är litteraturen verkligen så oberörbar?

På sätt och vis vete fan om inte "80 romaner för dig som har bråttom", så snuttig den är, belyser allt det där minst lika väl som aldrig så många lärda artiklar (SvD: Vad ska man läsa, och varför?) I en av årets bästa böcker skriver Sam Savage:

If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for sapping a person’s courage. I read the diary of Anne Frank, I become Anne Frank. As for others, they could feel plenty of terror, cringe in corners, sweat with fear, but as soon as the danger had passed it was as if it had never happened, and they trotted cheerfully on.

Jovisst. Men på vilket sätt är det något positivt?

…Detta är egentligen något som borde skrivas mycket mer om, men det får räcka för nu. Som vanligt när den här diskussionen kommer upp kan jag inte låta bli att avsluta med det här Bill Hicks-citatet:

I was in Nashville, Tennesee last year, after the show I went to a Waffle House. I'm not proud of it, I was hungry. And I'm alone, I'm eating and I'm reading a book, right? Waitress walks over to me, "What you readin' for?" Is that like the weirdest fucking question you've ever heard? Not what am I reading, but what am I reading for? Well, godammit, you stumped me. Why do I read? Well… hmmm… I guess I read for a lot of reasons, and the main one is so I don't end up being a fucking waffle waitress.

Björn Waller

Publicerad: 2007-10-20 10:07 / Uppdaterad: 2007-10-20 10:07

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Jag har slukat böcker sedan 50 år tillbaka och har läst merparten av de 80 snabbisarna. JAG SKRATTADE GOTT och LÄNGE !!!

Ditt namn Oregistrerad 2007-10-22 19:45
 

Mycket snack och lite hockey från Björn…

AG Oregistrerad 2008-10-19 11:45
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?